Kapitel: 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6

Rootsy-hövdingen Håkan Olsson halkade in på sitt första skivbolagsjobb redan 1983 och sedan har det rullat på med jobb på Amalthea, MNW, Border, Playground och Rootsy Music. I en oregelbundet återkommande serie kommer han att berätta minnen från sin över 40 år långa tjänstgöring.

← Föregående del / Nästa del →

En skivbolagsgubbes hågkomster

Kapitel 6: Garth Hudson

Av Håkan Olsson

 

Att påstå att The Band uppfann americanan är kanske att förenkla saker och ting lite väl mycket. Men det är ändå inte långt ifrån sanningen. Ingen annan artist eller grupp kan väl egentligen komma i närheten av The Bands betydelse för den musik som vi i Rootsyland huvudsakligen ägnar oss åt. Så det var naturligtvis en sorgens dag när Garth Hudson, den siste överlevande i The Band, lämnade oss nyligen.

Garth Hudson var en väldigt speciell person och var så under hela sitt liv, att döma av allt jag läst och hört om honom genom åren. Och han blev inte mindre speciell med åren.

Efter dödsbudet var det många som på sociala medier berättade sina historier om Garth. Han var uppenbarligen en person som berörde, på gott och ont. Eller, ”ont” är fel ord i sammanhanget. Jag tror inte jag sett eller hört någon säga något illa om Garth. Om det funnits några negativa kommentarer har de fortfarande varit kärleksfullt överseende.

När Garth Hudson gästade Rootsyland 2012 för att spela på Peace & Love-festivalen hade jag tyvärr inte möjlighet att vara där. Men det finns många historier från den resan. Läs till exempel Peter Söderlinds minnen från uppdraget som turnéledare.

Men jag har faktiskt en egen liten Garth-historia att berätta.

Detta hände på den tiden när Rootsy hade ett management-avtal med Ellen Sundberg. Björn hade förhandlat fram ett fett skivkontrakt med BMG och Ellen fick en budget som gjorde att hon och bandet 2015 kunde åka till USA och spela in en skiva i Dreamland Studios strax utanför Woodstock. Från BMG kom även dåvarande chefen Sanken Sandqvist och som representant för Rootsy fick jag åka.

Jag landade på seneftermiddagen på Newark, hämtade ut hyrbilen och letade upp adressen där jag skulle hämta inspelningsteknikern Ted Young och producenten Nik Lee.

Redan under bilresan upp till Woodstock fick jag en föraning av vad som skulle komma. Nik Lee var inte i bra form och vi fick stanna och pausa flera gånger och resan som skulle ta två timmar drog ut på tiden.

Budgeten för skivan var som sagt generös, men tidsschemat var likväl pressat. Om jag minns rätt hade vi tre inspelningsdagar och det var helt nödvändigt att jobba disciplinerat.

Det visade sig snabbt att upplevelsen med Nik Lee under bilresan inte berodde på någon tillfällig svacka. Han fungerade helt enkelt inte som producent, särskilt inte med ett pressat tidsschema att förhålla sig till. Redan under första inspelningsdagen stod det klart att Sanken fick ta över producentrollen, annars hade det sannolikt bara blivit en EP av det hela. Kanske.

Andra inspelningsdagen skulle vi ha en celeber gäst i form av Garth Hudson, som skulle lägga keyboards på några låtar. Björn hade på förhand förhandlat med hans fru och manager Maud och en av Hudsons grannar levererade honom som avtalat på förmiddagen.

Ted och Sanken hade riggat allt så Garth bara skulle kunna glida in och göra sina pålägg och sedan skulle det vara klart. Men nej, så enkelt skulle det inte bli…

Garth gick runt och hälsade på alla, tog sedan fram några kassetter med polka-musik från Böhmen och gav sig sedan in i långa, snåriga resonemang om polkans betydelse för populärmusiken. Och alla var naturligtvis så artiga att de inte ville avbryta.

Men så kom Garth på att han måste ha sina mediciner innan han kunde spela något. Problemet var att han inte hade medicinen, bara ett recept. Han hade heller inte pengar så han kunde lösa ut det.

Eftersom jag var den som inte hade någon konkret uppgift i studion fick jag ta Garth i bilen och köra den dryga milen in till Woodstock där närmsta apotek fanns. Han lämnade in receptet och fick beskedet att det skulle dröja en timme innan det var klart att hämta.

Timmen som följde var värd hela resan. För att fördriva tiden körde vi runt i Woodstock och Garth pekade ut olika landmärken och berättade hur det var under The Bands tid där. Där låg motellet de bodde på innan de hittade The Big Pink, där låg Bearsvilles studio, där hade Albert Grossman sitt kontor, där åt och drack de tillsammans med Dylan och andra legendarer ur Woodstocks musiker-koloni. Och så vidare…

Tyvärr hann vi inte köra förbi The Big Pink, som ligger en bit utanför Woodstock, innan det var dags att hämta medicinen och återvända till studion.

Väl tillbaka i studion gjorde Ted och Sanken några seriösa försök att spela in Garth. Keyboards villa han inte spela så någon typisk Garth Hudson-orgel var det inte tal om. Nej, Garth var i sin polka-period och ville bara spela dragspel. De testade att göra pålägg på ett par olika bakgrunder, men det blev ytterst lite gjort som var användbart.

Ganska snart stod det klart för alla att situationen var ohållbar. Kanske hade det gått att få till något vettigt, men tiden gick och det var nödvändigt att gå vidare.

Visst hade Garth kunnat hänga kvar i studion tills han blev hämtad av grannen, men problemet var att han inte ville sluta spela, inte sluta prata polka, inte sluta överhuvudtaget. Till slut bad Sanken mig att se till att lotsa ut Garth ur studion och se till att han kom hem så de kunde fortsätta spela in.

Maud hade ett rykte om att vara en besvärlig kvinna att ha med att göra så det var med viss fasa jag ringde henne och förklarade att det inte fungerade med Garth och att hon måste se till att han blev hämtad. Hon gjorde några försök att hävda att det var fel tid på dygnet för Garth, vänta till senare ikväll så blir det bättre, men till slut fick hon acceptera läget. När jag bekräftade att hon fick behålla det överenskomna gaget gav hon till slut med sig och sade att grannen hämtar om en timme.

Jag lotsade ut Garth på verandan, vi satte oss i varsin skön stol och han tände sin pipa och jag körde den vita lögnen att vi hade fått vad vi behövde på tejp och alla var nöjda och glada. I väntan på chauffören fick vi en fin stund där på verandan och Garth fick i lugn och ro lägga ut texten om olika dragspelare och polkaprofiler.

När det var dags att åka samlade Garth ihop resterna av hämtmaten från den lokala kinesrestaurangen, för att ta hem till sig och Maud. Han tog sitt dragspel, tog på sig Ellens överrock och försvann i mörkret.

Dagen efter arrangerades rock-utväxling, dock utan att Garth var direkt inblandad.

På Ellens skiva Cigarette Secrets kan man uppfatta lite av Garths dragspel på någon låt, men då får man lyssna väldigt noggrant.

Det var min tragikomiska Garth Hudson-historia. Den kanske inte är unik på något sätt, men jag kommer sent att glömma den. Och nog är jag den ende i Sverige i alla fall som har gett Garth Hudson kicken från ett jobb?

 

← Föregående del / Nästa del →