Feature
aug 1, 2024
Feature
aug 1, 2024
Rootsy-hövdingen Håkan Olsson halkade in på sitt första skivbolagsjobb redan 1983 och sedan har det rullat på med jobb på Amalthea, MNW, Border, Playground och Rootsy Music. I en oregelbundet återkommande serie kommer han att berätta minnen från sin över 40 år långa tjänstgöring.
← Föregående del / Nästa del →
Kapitel 4: Eddie Stout - Kungen av Austin
Av Håkan Olsson
Foto: Dave Thomas
Den 27-29 september arrangeras Eastside Kings Festival i Austin för tolfte gången. Initiativtagare och festivalgeneral är min gamle gode vän Eddie Stout, 'my brother from another mother'.
Det måste ha varit i slutet av 80-talet han dök upp för första gången. Det var på MIDEM-mässan i Cannes och som inköpare på MNW ILR hade jag ett fulltecknat schema. Den lille mannen, klädd i en stilfull kostym som idag hade kallats vintage men som då betraktades som omodern eller i bästa fall tidlös, insisterade på att få träffas en stund. Motvilligt gick jag med på att trycka in honom mellan ett par andra möten.
Eddie J. Stout från Austin, Texas, hade skramlat ihop pengar till en Europa-resa med ambitionen att försöka sälja in sitt lilla skivbolag Peewee Records. Om jag minns rätt rörde det sig inte om mer än ett par, tre titlar och artisterna var minst sagt obskyra. Någon affär blev det inte den gången, men Eddie var en färgstark karaktär och så snart vi fick en chans stod vi där med varsin svindyr fransk öl i handen och pratade om Texas och Austin i allmänhet och musiken därifrån i synnerhet. För Eddie var det bara blues som gällde. Den eklektiska mix av country, rock och blues som då dominerade Austin-scenen var väl okej, men helst skulle det vara genuin blues. Eddie är själv en utmärkt basist och innan han fick barn hade han turnerat över hela USA med Anson Funderburgh.
Något år senare var Eddie tillbaka i Cannes, men nu som representant för Antone’s Records. Ett bolag som växte fram i miljön kring bluesklubben och skivaffären med samma namn. På 90-talet var Texas-scenen het i Skandinavien och nu var det alltså högintressant att göra affärer med Eddie. Vilket såklart ledde till att kontakterna oss emellan blev tätare och vi pratade allt oftare. Om jobb men också allt möjligt annat. Framför allt om Austin som i mina öron började låta som ett paradis med alla sina musikklubbar, barer och BBQ-ställen. Så småningom lyckades Eddie övertala mig att åka till Austin och den då rätt nya branschmässan SXSW. Jag var i ärlighetens namn inte svårövertalad, problemet var snarare att få loss pengar till biljetten från MNW.
1993 kom jag så äntligen iväg till Austin för första gången. Eddie hämtade mig på flygplatsen med sin Ford Fairlane 57:a. I baksätet fanns en kylväska laddad med Shiner Bock. Efter ett snabbt stopp på hotellet åkte vi ner till Downtown och när vi smög fram längs 6th Street var jag såld. Fyra, fem kvarter med klubbar där livemusiken strömmade ut genom dörrarna. På den tiden var det riktigt bra musik som spelades där. Musiker och artister med hjälte- eller åtminstone kult-status i Skandinavien spelade på de här klubbarna var och varannan dag. Och det var gratis att gå in. Jag var i himmelriket!
Eddie Stout var för mig den perfekta guiden till Austin. Född och uppvuxen där hade han järnkoll på staden överlag men framför allt på barer, klubbar och restauranger. Inte minst hade han full koll på och förståelse för vad jag var intresserad av och ville uppleva. Besök på Capitolium eller museum fick jag sköta på egen hand. Med Eddie handlade det om att hitta de coolaste ställen, de bästa burgarna, de godaste drinkarna och den bästa maten. Vilket sällan eller aldrig betydde de fina krogarna. Nej, hellre ett slitet gatukök i de mexikanska kvarteren eller ett nattöppet BBQ-hak i det svarta området.
Vid den här tiden var Austin stenhårt segregerat trots sin status som en liberal oas mitt i Redneck-land. Congress Avenue går i nord-sydlig riktning och är en sorts mittpunkt, på ena sidan heter adresserna West och på den andra sidan East. Några kvarter öster om Congress delas staden brutalt av I35, en stor motorväg som även den går i nord-sydlig riktning. Områdena öster om I35 kallas Eastside och när jag började åka till Austin på 90-talet tillhörde Eastside de svarta och mexikanerna. Någonstans i höjd med 7:e eller 8:e gatan gick en annan gräns – svarta norrut och mexikaner söderut. Det här var osynliga gränser som alla Austin-bor hade stor respekt för. Kanske för stor många gånger. En gång skulle jag ta en taxi till en klubb i den svarta delen av Eastside. Jag gav adressen till föraren som bara skakade på huvudet och sade: ”Dit kör jag dig inte”. Det hjälpte inte ett dugg att jag bedyrade att jag visste exakt vad jag gjorde, jag hade varit där tidigare och kände folk på plats. Jag erbjöd mig att betala i förskott och allt han behövde göra var att släppa av mig på gatan. Men han var obeveklig och jag fick hoppa ur bilen och hitta en annan taxi.
Eddie Stout och en del andra bluesmusiker brydde sig mindre om gränserna, men de fanns där även för dem. Eddie visste precis vad som gällde i det svarta området, vilka klubbar han var välkommen på och vilka gathörn man skulle undvika. För det fanns definitivt kvarter man skulle undvika att promenera i och klubbar där man kände sig extremt obekväm. I de mexikanska kvarteren var han inte lika hemmastadd och det hände ett par gånger att vi hamnade fel. Då var det låg profil som gällde, drick ur ölen lugnt och stilla men utan att söla, ge servitören lite extra dricks och så ut genom dörren och in i bilen så snabbt och diskret som möjligt.
I slutet på 90-talet hade SXSW vuxit enormt och blivit en mångmiljonindustri som påverkade hela staden. Alla hotell var fullbokade och tiotusentals besökare gjorde att barer, restauranger och musikaffärer blomstrade. De stora skivaffärerna som Waterloo och Virgin firade extra jul. Vid ett tillfälle hade jag ett lunchmöte med mina goda vänner Barry Poss, grundaren av Sugar Hill Records (alltså bluegrass/country-bolaget, inte hiphop-labeln med samma namn) och Hightones grundare Larry Sloven. Vi var alla ohälsosamt förtjusta i mexikansk mat och hade fått tips om en pärla på Eastside. Det var mitt på dagen, vi hade bil och det var inga problem att åka dit. Efter en bastant och god måltid hittade vi en hyggligt stor mexikansk skivaffär. Larry var och är en kännare av, för att inte säga expert på, mexikansk musik så det var självklart att vi skulle besöka affären. Vi tillbringade kanske en timme där, fick tips, lyssnade och köpte kanske sex, sju CD var med artister som i alla fall Barry och jag aldrig hört talas om tidigare, men som uppenbarligen var stora namn hos den mexikanska publiken. När vi betalade kunde tjejen i kassan inte hålla sig: ”Vad gör ni här? Ni är ju uppenbarligen inte här ifrån, det verkar som om ni inte kan något om den här musiken och ändå har ni hittat hit”. Vi förklarade att vi jobbade med musik och var i stan för SXSW som pågick för fullt i kongresshallen ungefär tio kvarter västerut. Hon såg ut som ett frågetecken, hade aldrig hört talas om SXSW, trots att hon jobbade i en skivaffär och festivalen var i full gång nästgårds. Så segregerat var Austin. Och är förmodligen fortfarande.
Ett av de första ställena på Eastside som Eddie introducerade mig till var blueshaket Eastside Lounge. Tio, femton minuters promenadväg ifrån Capitol och alla de storslagna administrationsbyggnaderna låg detta ruckel av korrugerad plåt, masonitskivor och annat material som såg ut att komma från tippen. Jag var inte helt avslappnad när vi steg in den klent upplysta lokalen med en bar direkt till vänster om ingången, en liten scen längst in och fem, sex bord med udda stolar, mest klaffstolar i metall och plast. Ett tjugotal personer fanns i lokalen förutom bluesbandet på scen. Eddie och jag var de enda vita i lokalen, men vi fick klartecken genom att åldermannen i baren kände igen Eddie och kom fram och hälsade på oss. De övriga gästerna, som tystnat när vi klev in, återgick till sitt och snart var allt som vanligt igen. Vi slog oss ner i baren och beställde. Någon som var ovanligt enkelt på Eastside Lounge – det var Budweiser eller coca cola som gällde.
Autencitet är ett tveksamt begrepp när man pratar om musik. Det finns inget som säger att man spelar bättre bluegrass för att man kommer från Appalacherna och det finns inget som säger att man är bättre bluesmusiker för att man är svart och kommer från den amerikanska södern. Egentligen. Men just det bandet som spelade på Eastside Lounge den kvällen var blues på riktigt. Det var på intet sätt de bästa musiker jag hört, men de andades och levde blues och just där och då var de världens bästa bluesband. Fast det är tveksamt om de hade överlevt en festivalscen i Europa.
Under kvällens lopp köpte vi några omgångar öl till bandet och i en paus kom vi att prata med några av musikerna. Jag har idag lite dimmiga minnen av vilka det var som spelade just den kvällen. Den enda jag med säkerhet kommer ihåg var gitarristen och sångaren Clarence Pierce. En rejält sliten, nästan tandlös man i sextioårs-åldern och en stark personlighet, både som musiker och människa. I en bättre värld hade han definitivt kunnat nå betydligt större scener. Talangen fanns där, men Clarence gillade sin öl. Och sin whiskey. Och sina piller. Och allt annat han kom över.
Ganska precis ett år senare återvände Eddie och jag till Eastside Lounge och när vi klev in var det som om tiden stått stilla. Det såg exakt lika ut, samma publik ungefär och i princip samma band. Vi hade precis handlat varsin öl och satt oss ner när Clarence Pierce avslutade ett solo, tittade upp och ropade ”Håkan”. Att denne man kom ihåg mig efter ett år var anmärkningsvärt. Att han kom ihåg mitt namn var sensationellt.
Det vore en överdrift att säga att Clarence och jag blev goda vänner, men jag försökte höra honom spela så ofta jag kunde och vi kom att prata en hel del. Hans form växlade, ibland såg han riktigt välmående ut i en sliten men snygg och stilfull kostym. Andra gånger dök han över huvud taget inte upp på spelningar, svarade inte i telefon och kunde vara försvunnen i dagar. Clarence Pierce dog 2012, helt utblottad. Han blev 69 år gammal.
Kort intervju och några liveklipp med Clarence Pierce
Ett annat år spelade Eddie i husbandet och hade förvarnat Eastside Lounge-ägarna att hans skandinaviska vänner skulle dyka upp. Vi var ett gäng svenskar och norrmän som alla hade noggrant planerade scheman för kvällen. Det var många band och artister vi skulle kolla in. Men först en artighetsvisit på Eastside Lounge, max en timme. När vi anlände möttes vi av den för stället så bisarra välkomstfrasen: ”Vi har reserverat ett bord för er”. På bordet mitt framför scenen stod två bruna papperspåsar, den ena innehöll två liter billig gin och den andra två liter lika billig brandy. Det blev inte så mycket av våra ambitiösa SXSW-planer den kvällen. Däremot fick vi många nya vänner. Kanske för att vi efterhand blev så glada och trevliga, men mer troligt för att vi gärna delade med oss av godsakerna i påsarna.
En av de sista gångerna jag var på Eastside Lounge måste det ha varit fredag eller lördag för det var ovanligt mycket folk där och många av dem hade klätt upp sig. Min vana trogen höll jag en låg profil och satt med en öl i ett hörn för att njuta av musiken och skådespelet. När en kvinna i övre medelåldern i en tätt åtsittande blå klänning med paljetter kom fram till mig och ville dansa, kändes det inte som en bra idé och jag tackade vänligt nej. Då spände hon ögonen i mig och sade ”Don’t be square”. En sådan kvinna argumenterar man inte med och vi intog dansgolvet.
När jag året därpå kom tillbaka till Austin fanns inte Eastside Lounge längre. Det hade brunnit ner till den obefintliga grunden och det ryktades om allt från försäkringsbedrägeri till gänguppgörelser. Mer troligt är väl att det var någon hemmafixad elinstallation som var orsaken.
Ytterligare några år senare slog gentrifieringen av Austins Eastside till på allvar. Austin har under flera decennier haft en stark tillväxt och stor inflyttning. I kombination med att det är en stor universitetsstad var det oundvikligt att Eastside skulle ändras. Den bluesklubb vi hängde på efter att Eastside Lounge brunnit ner, förvandlades plötsligt till ett vattenhål för studenter, som kunde köpa billig öl, samtidigt som ägaren tjänade mer pengar än någonsin. Så ut med bluesen och in med en DJ.
Men delar av gamla Eastside finns ännu kvar. 2013 genomförde Eddie Stout den första upplagan av Eastside Kings festival. På tre klubbar och en bilskrot spelades Texas blues, soul och gospel en söndag eftermiddag och kväll. Festivalen har vuxit rejält sedan dess och i år genomförs den tolfte upplagan. En fantastisk festival som på en och samma gång är kulturellt viktigt och jävligt kul.
Eddie Stout är en sann hjälte som borde hyllas och avlönas av staten Texas. Genom Eastside Kings Festival och sina skivetiketter Dialtone och Dynaflow dokumenterar han och blåser live i musik som inte många andra orkar bry sig om. Och han gör det av ren kärlek till musiken och med ytterst begränsat stöd från stad och stat. Jag säger det igen, Eddie är en sann hjälte!
