Feature
sep 1, 2023
Feature
sep 1, 2023
Rootsy-hövdingen Håkan Olsson halkade in på sitt första skivbolagsjobb redan 1982 och sedan har det rullat på med jobb på Amalthea, MNW, Border, Playground och Rootsy Music. I en oregelbundet återkommande serie kommer han att berätta minnen från sin över 40 år långa tjänstgöring.
Kapitel 1: Amalthea – svenska proggare, engelska socialister en premiärminister-kandidat - Del 1
Av Håkan Olsson
Jag började jobba på skivbolaget Amalthea i Malmö sommaren 1982. En platsannons i Sydsvenskan fick mig att söka tjänsten, som var ett årslångt vikariat från början. Fredrik Gertten, som jag ersatte, skulle gå journalistutbildningen på Skurups folkhögskola. Jag hade inga meriter förutom att jag jobbat intensivt under några år med Engelholms musikforum. Jag hade inga kontakter inom musiklivet i Malmö och kände ingen i Amalthea-kretsen. Än idag undrar jag varför jag fick jobbet. Konkurrensen kan inte ha varit mördande. Eller så var det kanske bara jag som var korkad nog att acceptera att jobba heltid och lite till för halvtidslön. För sådana var premisserna från början.
Samma dag som jag fick det positiva beskedet från Amalthea, visade det sig att jag även blivit antagen till journalistutbildningen i Skurup. På tredje försöket. Jag behövde dock ingen längre betänketid. Chansen att få jobba i skivbranschen i ett år kunde man inte missa.
Amalthea var en ekonomisk förening där medlemmarna var musiker och anställda. Årsmötet utsåg en styrelse som fattade alla beslut av vikt. När jag började var vi tre anställda. Torgny Sjöö hade börjat året innan och jobbade heltid och Lars Åke ”Jutte” Hjort skötte ekonomin på deltid. Och jag fick alltså ta över Fredrik Gerttens stol på det slitna kontoret på Ystadsgatan 22 i Malmö.
Verksamheten på Amalthea kretsade såklart en hel del kring Mikael Wiehe och Dan Hylander. Det var de som sålde skivor och drog in pengarna. De satte för all del sprätt på en hel del också. Inspelningskostnaderna var inte att leka med. Det skulle helst vara tre-fyra veckor i toppstudior och allt betalt av skivbolaget. Men det är klart, när man säljer över 100 000 skivor (Hylanders ”Om änglar och sjakaler” och Björn Afzelius & Mikael Wiehe) kan man diktera villkoren.
Men Amaltheas ambitioner sträckte sig längre än att bara förvalta skivutgivningarna för Wiehe och Hylander. Vi ville vara ett viktigt skivbolag med bred och stor utgivning, först lokalt men, efterhand som självförtroendet växte, även på riksplanet. Och så småningom även internationellt. Viljan fanns där, men man kan dessvärre inte säga att vi lyckades särskilt väl.
Amalthea hade en lyssningsgrupp bestående av musiker och anställda som träffades regelbundet och lyssnade igenom högar av demokassetter. Det var ytterst sällan vi hittade något som ens var värt att lyssna på en andra gång. Kvaliteten, den tekniska och musikaliska, på den tidens demoinspelningar var ofantligt mycket sämre än idag. Ändå hade vi länge som ambition att alla som skicka demos skulle få personliga och initierade svar med konstruktiv kritik. Att skriva dessa svar var svårt och jobbigt och uppgiften hamnade såklart oftast på den senast anställde.
När en demo stack ut från mängden lyftes den upp på styrelsenivå och stöttes och blöttes i ett försök att uppnå konsensus. Resultatet blev oftast någon sorts konstig kompromiss. Vi kom att ge ut en rad plattor som ingen egentligen brann för men som ingen heller tyckte illa om. Dessutom hade Wiehe och Hylander satt en standard som ledde till att vi spelade in och gav ut absurt påkostade plattor med helt okända band som Rosa Luxemburg, Sieben Slips och Petula & The Clarks. Som naturligtvis inte sålde och som gick i brakförlust.
Det gick inte mycket bättre när vi försökte agera på riksnivån. Plattorna vi spelade in och gav ut med artister som Marie Bergman, Lasse Englund, Niels Jensen och Carin Kjellman var inte dåliga (jo, Niels Jensens omslag var katastrof, jag vet!), men ingen av dem nådde ens break-even om jag inte missminner mig.
Satsningen på licensiering och katalogavtal med internationella artister och bolag var mer lyckosam. Inte för att vi nådde några gigantiska försäljningsframgångar, med den ekonomiska risken var betydligt lägre.
Vi licensierade bland annat Bobby King & Terry Evans Ry Cooder-producerade album från amerikanska bolaget Rounder och så småningom ledde det till att vi tog över den skandinaviska distributionen av hela Rounder-katalogen.