Feature
dec 14, 2023
Feature
dec 14, 2023
Rootsy-hövdingen Håkan Olsson halkade in på sitt första skivbolagsjobb redan 1982 och sedan har det rullat på med jobb på Amalthea, MNW, Border, Playground och Rootsy Music. I en oregelbundet återkommande serie kommer han att berätta minnen från sin över 40 år långa tjänstgöring.
← Föregående del / Nästa del →
Kapitel 3: Eddie Hinton
Av Håkan Olsson
Följande hände på den tiden då Sveriges Radio hade både pengar och en ambitiös musikbevakning. Ja, jag vet att det låter som en skröna, men en sådan tid har faktiskt funnits. Producenten och radiorösten Kalle Oldby hade lyckats utverka finansiering eller i alla fall bidrag till några reportageresor i USA. Under en av dem hade han besökt Alabama och Muscle Shoals. Med sedvanlig southern hospitalilty tog de emot honom, visade runt i studion och introducerade honom till flera nyckelpersoner på Muscle Shoals-scenen.
Eftersom Kalle var Sveriges främste Muscle Shoals-expert blev han uppringd av någon på musikförlaget Air Music i Stockholm, som frågade om han möjligen var intresserad av att lyssna på ett gäng inspelningar från Muscle Shoals Publishing, gjorda för att övertyga sångare runt om i världen att spela in de låtar förlagets kompositörer hade skrivit. Bland dessa kassetter sex ganska råa, rent av underproducerade låtar med Eddie Hinton. Med så mycket själ och hjärta att de tog andan ur en trots alla tekniska brister. Efter några lyssningar ringde Kalle upp mig, tid avtalades och han kom upp på Amaltheas kontor, då på den mer fashionabla Hamngatan, alldeles vid Stortorget i Malmö.
*
Eddie Hinton var sessiongitarrist och låtskrivare i den sanslöst kreativaoch produktiva miljön kring Muscle Shoals-studion. Under några intensiva år på 70-talet stod världsartister i kö för att få ta del av Muscle Shoals-magin och det spelades in en herrans massa plattor som idag anses som klassiker. Och Eddie Hinton spelade på många av dem.
Eddie Hinton spelade dessutom på några låtar på Ola Magnells album ”Höstkänning”. Magnells album ”Nya perspektiv” hade blivit en kolossal försäljningsframgång och som någon sorts belöning bekostade skivbolaget Metronome en USA-resa för Magnell, Marie Bergman, den legendariske producenten Anders Burman och teknikern Janne Hansson.
I en intervju med Tomas Andersson Wij för Sonic Magazine 2015 berättade Ola Magnell:
– Ordet magisk må vara en klyscha. Men jag hittar inget bättre för att beskriva känslan av att befinna sig i den legendariska Muscle Shoals-studion som vid första anblicken inte såg mycket ut för världen. På den tiden var den inhyst i ett gammalt krematorium. På väggarna hängde inramade foton av artister och band som spelat in här. Stones, Wilson Pickett, Willie Nelson, Paul Simon, Dr. Hook, Elkie Brooks, Glenn Frey, Art Garfunkel, Bob Seger… Ett par år senare skulle Bob Dylan stå i denna studio och sjunga »When He Returns« med samme Barry Beckett som lirade med mig på »Vällingklockan« och »Anemonen«. Kul att en gång i livet ha fått vara med om detta… Bland andra var också Eddie Hinton med som kompgitarrist. Han hade mycket att förtälja om whiskysorter och gjorde Marie knäsvag, minsann.
Så småningom fick Eddie Hinton även spela in en soloplatta. Utmärkta ”Very Extremely Dangerous” gavs ut på Capricorn 1978, ett bolag som strax efter utgivningen gick i konkurs. Hintons platta försvann nästan omedelbart från marknaden och blev snart ett eftertraktat samlarobjekt.
I början av 80-talet brottades Eddie Hinton med personliga problem. Perioder av depressioner förbättrades inte av ett alltför frikostigt alkoholintag. Det blebv allt längre mellan studiojobben och Eddie bosattes sig i en ’trailer park’ utanför Decatur, Alabama.
*
De sex låtarna jag fått av Kalle spelades flitigt på kontoret och så småningom lyckades jag på något sätt övertala så väl lyssningsgrupp som styrelse att det var en tråd som kunde vara värd att följa upp. Hur det gick till förstår jag inte riktigt än idag. Mycket kan sägas om Mikael Wiehe och de andra i styrelsen, men några southern soul-fantaster var de inte precis.
Sex låtar räcker dock inte till en platta och Kalle Oldby bad sin kontakt Dick Cooper att undersöka om det möjligen fanns mer outgivet material någonstans. Efter en månad eller två kom det en kassett med ytterligare sex låtar. Ännu enklare inspelade i en annan studio, avsedda som demos. Men lika chockerande bra.
Nästa problem var att få tag på mr Hinton och försöka göra en deal med honom. Vi lyckades få tag på en postbox-adress i Decatur, men att skicka brev och vänta på svar var en ohyggligt långsam procedur. Detta var såklart långt före emailen, jag tror inte ens vi hade skaffat fax än. Telex hade vi men ’it takes two to tango’. Och Eddie hade inte ens telefon. Enda möjligheten till direktkontakt gick genom en damfrisör i Decatur, som hade någon sorts relation med Eddie. Hon kunde åtminstone få tag på honom. Alltså fick man ringa till frisörsalongen, avtala en tid några dagar senare och hoppas på att frisörskan lyckats locka dit mr Hinton. Ibland fungerade det, ibland inte. Det här var en process som pågick i månader. Hinton hade ingen brådska och det hände att jag ringde på avtalad tid och fick beskedet att Eddie dragit iväg på fisketur och det var osäkert när han skulle komma tillbaka. Kanske imorgon, kanske om en vecka.
Till slut fick vi i alla fall en överenskommelse på plats och det upprättades ett enkelt kontrakt Allt för enkelt skulle det visa sig senare.
Nästa problem var bildmaterial. Vi lyckades få fram en flera år gammal bild som fick duga som pressbild, trots att den faktiskt var ganska suddig och inte ens på ett konstnärligt vis. Men för omslaget dög den inte. Vi hade anlitat Lasse Ermalm, som då var omslagskungen i Sverige, för jobbet och han i sin tur hyrde in illustratören Wenche Arnesson. Hon fick fria händer och levererade en fin kolteckning av en man med gitarr på verandan. Utan att ha en aning om hur Eddie Hinton eller hans bostad såg ut.
1986 kom så äntligen LP:n ”Letters From Mississippi” ut och fick ett överraskande bra mottagande. Den sålde dessutom förbluffande bra i Sverige och jag vill minnas att vi kom upp i 4-5000 sålda exemplar.
Självklart tog vi med ”Letters From Mississippi” till den stora branschmässan Midem i Cannes och det resulterade ganska snabbt i ett licensavtal med den tyska etiketten Line Records
Oerfarna och naiva som vi var, trodde vi att ett enkelt kontrakt och en muntlig överenskommelse skulle räcka. Och det räckte så länge det bara handlade om Skandinavien, men när Tyskland och framför allt England kom på tapeten började några av Hintons ’vänner’ från förr vädra morgonluft. En advokat kopplades in för att hitta kryphål i kontraktet och det var sannerligen inte särskilt svårt. När det var dags för release i England var Amalthea avpolletterat.
Ett annat skivbolag vi hann kontakta angående ”Letters From Mississippi” var amerikanska Rounder Records. Men när de väl hade lyssnat och förstått storheten var Amalthea som sagt redan bortkopplat. Rounder kontaktade Hinton direkt, skrev ett artistavtal och gav ut två album på underetiketten Bullseye Blues.
Engelska Zane Records plockade upp “Letters From Mississippi” för Storbritannien och kom därefter att ge ytterligare några album, som alla är värda att lyssna in.
Att ha bidragit till att denna fantastiska sångare, gitarrist och låtskrivare fick spela in nya plattor och rentav fick några goda år är något jag än idag kan känna mig stolt över
Eddie Hinton dog i en hjärtattack sommaren 1995, 51 år gammal.