Feature

carlsson

Kapitel: 1 | 2 | 3

Rootsy-hövdingen Håkan Olsson halkade in på sitt första skivbolagsjobb redan 1982 och sedan har det rullat på med jobb på Amalthea, MNW, Border, Playground och Rootsy Music. I en oregelbundet återkommande serie kommer han att berätta minnen från sin över 40 år långa tjänstgöring.

← Föregående del / Nästa del →

En skivbolagsgubbes hågkomster

Kapitel 2: Blues från Eslöv

Av Håkan Olsson

 

När jag började på Amalthea 1982, klev jag på ett tåg i rullning. Det var bara att följa med så gott man kunde och försöka lära längs vägen. Någon utbildning eller läroperiod var det inte tal om. Resurserna var begränsade och jobbet skulle göras. Det första stora skivsläppet jag var delaktig i var Mikael Wiehes ”De ensligas allé”, ett album med Dylan-översättningar. Den andre säljande artisten på Amalthea var Dan Hylander som nyligen gett ut ”Bella Notte” och tagit ytterligare ett steg mot den kommande stjärnstatusen.

Det första större projektet jag var inblandad i ’från ax till limpa’ var Ronny Carlssons LP ”Reserverat”. Ronnys namn dök upp i mitt medvetande när han var en av två sångare och den huvudsaklige låtskrivaren i Rockamöllan, ett reggaefierat band som växte ur ett kollektiv i kretsen kring Peps. Efter Rockamöllans första (och i särklass bästa) album ”Vart ska du ta vägen?” (1979) hoppade Ronny av och startade i stället Onna Taas Band, som gav ut albumet ”Alló” (1980) på Dan Tillbergs kortlivade skivetikett Bellatrix. Strax därefter gick Bellatrix under och 1983 återutgav Amalthea ”Alló”.

Däremellan gjorde Carlsson plattan ”Gryningsljus” på EMI (1981), men han blev inte långvarig på det stora skivbolaget. Så någon gång kring årsskiftet 1982/83 klev Carlsson in på Amaltheas kontor på Ystadsgatan 23 med en ny platta färdiginspelad. Alla nya plattor krävde styrelsebeslut och som jag minns det fanns tveksamheter kring Carlsson. Ingen direkt negativ hållning, men en osäkerhet på var man hade Ronny Carlsson. Han kom inte ur Malmös proggkrets och hans musik stack ut. Country och blues var inte fel, men lite ovant och kanske till och med obekvämt för vissa. Jag ska inte överdriva min betydelse i sammanhanget, jag var trots allt fortfarande ’den nye’, men jag var oreserverat för att ge ut ”Reserverat”, som den nya plattan hette. Och så blev det. Eftersom jag pushat för Carlsson så hamnade det i stor utsträckning på mitt bord att ta hand om produktion och promotion.

Carlsson – vi sade aldrig något annat är Carlsson om honom, aldrig Ronny – var inte helt okomplicerad att jobba med. Till ytan en sävlig och godmodig skåning med mycket humor, men bakom fasaden fanns det mycket svärta. Hans tunga och svårmodiga texter speglade hans sinnesstämning. I en intervju, minns inte när och var, fick den engelske folkrock-ikonen Richard Thompson frågan om han verkligen var så dyster som hans texter tydde på.  – Inte alls, jag är en glad typ, svarade han utan att tveka. Så kan det måhända vara, men inte i Carlssons fall. Han var lika mörk och svårmodig som sina texter. Det svarta humorn använde han som någon sorts sköld, ett försvar mot livets alla jävligheter.

Så att Carlsson inte var helt lätt att ha med att göra visste jag från första början, men hur besvärligt det kunde bli visade sig först när vi båda skulle åka till Stockholm för en intervjudag.

Detta, vänner, utspelades i en tid då en nybörjare i musikbranschen kunde ringa och boka upp intervjuer för en relativt okänd artist med Aftonbladet, Expressen, DN, Svenskan, Sveriges Radio och några till. Journalisterna var öppna, kunniga och nyfikna och deras redaktörer gav dem utrymme utan att blinka.

Så när jag checkade in i vår kupé på nattåget till Stockholm hade vi en fullspäckad dag framför oss med sex eller sju intervjuer. När Carlsson anslöt i Eslöv var jag redo att sova, men det visade sig att hans enda packning var två flaskor rödvin, som skulle tömmas innan läggdags. Jag tycke att vi kanske skulle ta det lite försiktigt, men Carlsson svarade att ”jag lever som en fransman”, vilket i hans värld betydde att man kunde dricka hur mycket vin som helst när som helst på dygnet.

Efter en snabb frukost på Centralen, klarade vi av den första intervjun. Trots att den gick bra var Carlsson irriterad och ofokuserad när den var slut. Klockan var kanske halv elva på förmiddagen och det dröjde ännu en halvtimma eller trekvart innan någon inrättning med alkoholrättigheter öppnade. Till slut ställde vi oss utanför dörren till en krog i Gamla Stan och i samma ögonblick som dörrarna öppnades var Carlsson framme vid baren och fick in en halvflaska rödvin. Så fortsatte det resten av dagen. Intervju, vin, intervju, vin…När sista intervjun var avklarad och vi äntligen satt på kvällståget söderut, visste jag att jag jobbade med en fullfjädrad alkoholist.

Trots alkoholproblemen fungerade hans artistliv någorlunda väl. Privatlivet var det väl värre ställt med. Han hade sporadisk kontakt med sina barn och barnens mor. Hans lägenhet i centrala Eslöv var av enklast tänkbara standard. Troligen var det ett rivningskontrakt han satt på. Hur han fick pengar till mat, hyra och vin är oklart. Han försökte ständigt få loss förskott från Amalthea men några större summor blev det aldrig tal om. Carlsson berättade själv att vid deklarationsdags samlade han alla papper han hade hemma i en plastpåse från Konsum och knallade bort till det lokala skattekontoret. Förmodligen visste de precis vem de hade att göra med och lät det passera.

Vi gav som sagt ut ”Reserverat” och nypressningen av ”Alló” 1983. Det skulle bli en skiva till med Ronny innan vi gav upp. ”Nattljus” som kom 1984 skulle produceras av Peps Persson och allas förhoppningar var stora. Men dagarna gick, studiotaxametern tickade och till slut slog trummisen Håkan Nyberg larm. Ronny och Peps fick absolut ingenting gjort. Förutom att dricka öl, vin och röka på. Att koppla bort Peps från producentrollen var varken lätt eller kul, men helt nödvändigt. Inspelningstekniker Ronny Sjöstrand och Håkan Nyberg fick ta över som producenter och till slut blev det en platta.

Musikbloggen Obladoo och Per Wiker publicerade 2013 en ambitiös och bra artikel om Ronny Carlssons karriär. I avsnittet om ”Nattljus” påpekar han, med all rätt, att känslan är att det är en bra platta som kunde ha blivit ännu mycket bättre. Han leker med tanken hur det hade kunnat bli om till exempel EMI:s demonproducent Kjell Andersson varit inblandad. Tanken är god, men jag är tveksam om ens Andersson hade kunnat ro det i land. Carlsson var inte beredd att kompromissa, han ville inte gå utanför sin bekvämlighetszon och han var inte beredd att hålla sig nykter länge nog för att göra en helgjuten platta.

Efter ”Nattljus”-upplevelse rann mitt och Amaltheas samarbete med Carlsson ut i sanden. Han kom att ge ut ytterligare två album, ”Kom bara förbi” på Gazell 1996 och ”Det föll ett regn” på Skåneton 2013. 1997 gav Gazell också ut samlingen ”Minnesläckor”. De två Gazell-utgåvorna är de enda som finns på Spotify.

Efter ”Nattljus” träffade jag Carlsson två gånger. Ena gången var på Victoria-teatern där han gjorde en föreställning tillsammans med dåvarande kärleken, skådespelaren Ulla Skoog. Ronny verkade trött, att vara turné och göra konsert efter konsert tycktes slita hårt på honom.

Nästa gång vi sågs var på begravningen av Jan-Eric ’Fjellis’ Fjellström 1999. Vi hälsade som hastigast, jag tror inte han var nykter och jag var inte på humör att prata med honom någon längre stund. Fjellis var en god vän och i det ögonblicket hade jag inte ork att ägna mig åt Carlsson.

Den 3:e oktober 2014 avled Ronny Carlsson efter en olyckshändelse. Jag har ingen aning vad som egentligen hände, men förstod att Ronny flyttat till Simrishamn och sällat sig till ’a-lagarna’ där. Begravningen var en enkel vacker ceremoni nere vid hamnen, med utsikt över det stormiga havet. Jag kände igen några musiker som spelat med Carlsson, i övrigt var det en liten skara av släkt och vänner som samlats för att ta farväl av stor rockpoet och en sargad människa.

 

← Föregående del / Nästa del →