Feature
sep 15, 2023
Feature
sep 15, 2023
Rootsy-hövdingen Håkan Olsson halkade in på sitt första skivbolagsjobb redan 1982 och sedan har det rullat på med jobb på Amalthea, MNW, Border, Playground och Rootsy Music. I en oregelbundet återkommande serie kommer han att berätta minnen från sin över 40 år långa tjänstgöring.
← Föregående del / Nästa del →
Kapitel 1: Amalthea – svenska proggare, engelska socialister en premiärminister-kandidat - Del 2
Av Håkan Olsson
Den brittiske sångaren och låtskrivaren Billy Bragg spelade på Roskilde-festivalen 1985. Amaltheas representanter på festivalen var mäkta imponerade och eftersom Bragg inte var knuten till något av de stora skivbolagen tänkte vi att här kanske vi har en chans. Naiva och oerfarna som vi var valde vi inte att gå via skivbolaget i London. Vi sökte helt enkelt upp Billy och hans manager på backstage-området direkt efter konserten. Denna brist på affärsmässig strategi kunde varit katastrofal, men i det här fallet var den helt rätt. Vi kom direkt överens på det personliga planet och snart nog sydde vi ihop ett licensavtal för kommande plattan ”Talking to the Taxman About Poetry”.
Billy Bragg var ett hett namn på den brittiska och därmed även den svenska indie-scenen. Den svenska indie-världen var, och är kanske fortfarande, extremt trendkänslig och nästan löjligt uppmärksam på vad som sker i England. Och Billy Braggs politiska punkfolk hyllades stort i engelsk musikpress och så också på popsidorna i de svenska tidningarna. Han hade gett ut ett par uppmärksammade plattor och dessutom haft en hit som låtskrivare med ”A New England”, som Kirsty McColl spelat in.
När den utmärka LP:n ”Talking to the Taxman About Poetry” släpptes 1986 fick Billy Bragg ett rejält lyft även i Sverige. I samband med releasen av plattan blev det kort turné i Sverige av EMA (numera Live Nation) och jag följde med för att hålla i ett antal inplanerade intervjuer. Intresset var stort, schemat hektiskt och Billy spelade på relativt stora klubbar inför en stor och entusiastisk publik.
Allt gick bra och trots alla promotionuppdrag fanns det gott om tid att snacka med Billy och managern Peter Jenner. Vi blev goda vänner och när jag några månader senare åkte på tjänsteresa till London var det självklart att hälsa på hos Peter och även träffa Billy. Peters kombinerade hem och kontor låg på en av dessa ur-engelska gator med oändligt långa rader av hus som ser exakt lika ut. Så småningom hittade jag rätt nummer, ringde på, blev insläppt, fick en öl i handen och blev placerad i en soffa framför TV:n. En evighetslång cricketmatch mot Västindien (eller var det kanske Pakistan?) pågick och både Billy och Peter var helt absorberade. Efter halvannan timme framför TV:n utan att förstå ett enda dugg av cricket började jag skruva på mig och antyda att det var dags att dra vidare. Då vaknade herrarna till och insåg att de kanske inte varit de bästa värdarna. Lite, men bara lite, skamfulla föreslog de att vi skulle ses nästa dag då Billy skulle spela på en sluten tillställning vid lunchtid. Jag kunde följa med och så kunde vi gå på puben efteråt. Vi avtalade tid och plats och jag smet i väg för att hitta en pub utan TV. Eller i alla fall en som inte visade cricket.
Dagen därpå hämtade Billy och Peter mig på hotellet och åkte iväg till det som visade sig vara Labours valupptakt i London. Vid dörren blev vi kroppsvisiterade och jag minns att jag nog tyckte att säkerhetspådraget var lite överdrivet. Inte fanns det väl någon hotbild mot Billy Bragg? In kom vi till slut och efter ett tal av en lokal politiker spelade Billy några låtar. När han var klar blev det oro i lokalen och en liten pluton av välbyggda män i svarta kostymer och solglasögon banade väg genom lokalen. Dåvarande Labour-ledaren och premiärminister-kandidaten Neil Kinnock hade anlänt.
Efter ett tal som jag minns som inspirerat gick Kinnock runt i lokalen och hälsade. Efter en stund hade han jobbat sig fram till bordet där Billy, Peter och jag satt och så kom det sig att jag fick skaka hand och växla några ord med Neil Kinnock. Som förlorade valet 1987 och sedermera även valet 1992. Efter två förlorade val avgick han som partiledare och sitter numera i det Brittiska Överhuset.
Engelsk press har en tradition av att ’hypa’ artister sönder och samman. De kan lyfta artister från obskyritet till de stora scenerna på rekordfart, men de kan sänka dem lika snabbt. Inför ”Talking to the Taxman About Poetry” var farhågan att Billy Bragg skulle drabbas av just det. Han uppträdde ensam med sång och elgitarr och även skivorna var sparsamt arrangerade. Så det fanns uppenbara begränsningar. Billy löste det elegant genom att gradvis utöka ljudbilden utan att förlora något i energi, personlighet och trovärdighet. Än idag har han en hälsosam karriär och gör i högsta grad relevanta plattor och konserter. Han var och är en utmärkt låtskrivare, något som inte ens den flyktiga engelska musikpressen kan förneka.