Feature
okt 7, 2026
Feature
okt 7, 2026
Av Tomas Grip
Alla har ni säkert en artist eller grupp som är "er": som ni ständigt återkommer till och köper allt nytt med. Gissningsvis stötte ni på dem för första gången under de där formbara åren när både musiksmak och personlighet definierades.
För mig var Teenage Fanclub först (och är fortfarande störst), men jag har faktiskt ett band till och det är The Jayhawks. Bägge har gått vid min sida sedan jag var i tjugoårsåldern och bägge inte bara existerar, utan är också fortfarande väldigt bra. Båda banden släpper dessutom nya album i dagarna: The Jayhawks för en dryg månad sedan och Teenage Fanclub nu på fredag.
Men det finns fler likheter än så. The Jayhawks första "riktiga" skiva, "Blue Earth" (de släppte "The Bunkhouse Album" tidigare, men i en liten upplaga och på ett pyttelitet skivbolag) kom 1989 och Teenage Fanclub debuterade året därpå. Även Fannies, som de kallas, släppte sedan ett något mer inofficiellt album: "The King" (snabbt hoprafsat på fyllan för att slippa ur ett skivkontrakt) innan jag upptäckte dem i samband med den absolut monumentala popskivan "Bandwagonesque" 1991.
1995 var ett stort år för bägge grupperna: TFC släppte sitt magnum opus "Grand Prix" och The Jayhawks' "Tomorrow The Green Grass" var inte bara en höjdpunkt för bandet, utan också för den genre som där och då kallades "No Depression". Det var också då jag fick upp ögon och öron för dem, inte minst tack vare låten Blue, som väl utan överdrift kan benämnas en modern klassiker.
Båda banden släppte sedan flera finfina album innan man tog en längre paus i mitten på nollnolltalet - för att vakna till liv igen på tiotalet. Bägge har också tappat en av sina grundare och förgrundsgestalter längs vägen. I Jayhawks hoppade Mark Olson av redan efter tidigare nämnda ”Tomorrow The Green Grass” (även om han gjorde tillfällig comeback på skivan "Mockingbird Time" 2011) och Fannies har fått klara sig utan grundaren/sångaren/låtskrivsrgeniet Gerald Love på sina tre senaste album.
Även musikaliskt finns stora likheter. Efter Olsons avsked har Jayhawks blivit allt poppigare och sångaren Gary Louris berättar gärna om hur den brittiska popmusiken finns i hans DNA. Faktum är att de är lite av varandras speglar: där The Jayhawks spelar amerikansk rootsmusik filtrerad genom brittisk popkänsla, gör TFC precis tvärtom.
Det är som två sidor av samma mynt, där de tydligaste inspirationskällorna heter The Byrds och Big Star (Jayhawks har till och med en låt döpt efter dem, medan Fannies byggt större delen av sitt sound på Big Star-låten September Gurls). Melodi, stämsång och refräng är centrala delar för bägge banden och de är bäst i klassen i alla dessa grundämnen.
The Jayhawks nya album "Sanctuary Park", deras tolfte, är det starkaste på länge och nu släpper alltså även Teenage Fanclub en ny skiva, deras trettonde i ordningen.
Jayhawks-recensionen hittar ni HÄR.
Vilket för oss fram till momentet jag kallar "Albumrecension av Teenage Fanclubs nya skiva":
På nya albumet följer Fannies mallen från de senaste skivorna, där gitarrerna blir mjukare och mjukare men melodierna förblivit intakta. Att de, trettiosex år efter debuten, fortsätter att utvecklas och mogna i samma takt som jag själv känns både värdigt och självklart. Efter tre skivor utan den ack så älskvärde Gerry Love, har man funnit en ny formel där Norman Blake och Raymond McGinley delar broderligt på låtskrivandet och fokus har skiftat mot ett mjukare sound med mycket stämsång.
När det var dags att spela in "Do Not Dare to Dream" isolerade man sig i två veckor på Yttre Hebriderna (!) och Black Bay Studio, där medlemmarna i lugn och ro kunde mejsla fram sin trettonde skiva. Här fanns inga distraktioner i form av pubar eller liknande. De släpade förvisso med sig en lagom mängd alkohol, men i övrigt var allt de hade med sig sina tio låtar.
Till ingens förvåning blev resultatet alldeles förtjusande.
Först ut är There Was You, som är en av de där Norman Blake-låtarna vi vant oss vid sedan Love hoppade av bandet för åtta år sedan: en magisk midtempolåt med så mycket melodikänsla att Paul McCartney kan pinka och gå och lägga sig, samt harmonisång så vacker att du riskerar att bli blöt i näsan.
Och ska vi prata om herr Blake kan ju Be With You Tonight nämnas också. Här besjunger han den nyfunna lyckan efter att ha flyttat till sitt nya hus på landsorten utanför Glasgow - och det är hudknotterframkallande vackert. Precis som titellåten och A Day In The Sun för övrigt.
Att Norman Blake står för skivornas största stunder har vi ju vant oss vid, men utan Raymond McGinley, inget Teenage Fanclub: han levererar alltid grymma albumspår. Minns bara hans underbara Will Love You som avslutade förra skivan. Här levererar han en finfin kvintett bitar, där Tomorrow People och Take Time lyser starkast.
Förutom fantastiskt låtskrivande är deras främsta trumfkort - som redan nämnts - de särpräglade Fannies-stämmorna, något som är framträdande skivan igenom. Här får Blake och McGinley hjälp av keyboardspelaren Euros Childs (den tidigare Gorky's Zygotic Mynci-sångaren är sedan 2019 fullvärdig medlem i bandet) som tar tredjestämman med bravur.
Formeln lyder: 1+1+1=10.
Så länge gubbarna i TFC behåller den här formen får de gärna hålla på i trettiosex år till. Nu väntar vi bara på det efterlängtade Gerry Love-albumet, som sägs vara på gång.