The Jayhawks -Sanctuary Park

Albumrecension

Betyg: Fem Gripar

Av Tomas Grip

 

Release:: 28/8

De två singlarna som föregått detta albumsläpp har skvallrat om en återgång till soundet runt sekelskiftet, och den senaste - American Midnight - flörtar rentav med gamla hiten Blue i några skälvande inledningssekunder. Detta tillsammans med att de återförenas med Bob Ezrin, med vilken de spelade in 2000 års "Smile", gör att förväntningarna har skruvats upp både ett och två snäpp.

Inför detta album tog man beslutet att lyfta fram bandets främsta styrkor - Gary Louris låtskrivande, bandets trestämmiga harmonier och det intuitiva samspelet mellan Louris, keyboardisten Karen Grotberg, trummisen Tim O’Reagan och basisten Marc Perlman. Ett succédrag, helt klart.

Där de på senaste skivan ("Xoxo" 2020) lät alla gruppmedlemmar ta plats via såväl låtskrivande som sång, har man nu renodlat - Louris är ende låtskrivare. Däremot får trummisen O'Reagan kliva fram till mikrofonen i Mr Lincoln som doftar sjuttiotal på samma sätt som Eagles eller, faktiskt, Smokie. Och överallt på skivan hittar vi deras trademark: Louris/Grotenberg/O'Reagans fantastiska stämsång.

Det 40-årsjubilerande Minneapolisbandet ger oss verkligen mycket att glädjas åt här, melodierna har inte varit så här skarpa sedan mästerverket "Save It For a Rainy Day" (2003), stämsången sitter perfekt (lyssna bara på acappellan i inledningen av Hands on The Wheel) och bandet känns mer samspelta än någonsin.

Albumet är verkligen fyllt av toppspår: Kingston Girl är pop-Jayhawks i zenit, en omedelbar favorit, medan dragspels- och mandolinspäckade Leap Of Faith är rena drömmen för oss som aldrig sorterat in "Sound of Lies" i skivhyllan. Och vad skall man säga om titellåten, som namedroppar Clash och Flamin Groovies' Teenage Head: Här drar Louris ner på tempot en smula och imponerar med känslosamt gitarrspel samtidigt som den känns som ett koncentrat av alla bandets främsta beståndsdelar.

Gary Louris är sedan många år bosatt i Kanada med sin kanadensiska fru och visst kan man ana kritik mot det forna hemlandet här och där. I  American Midnight skräder han inte på orden:

"There you go, playing murder games again
Going down in history or up in flames"

Eller:
"It's like watching a funeral for a friend
Some see a beginning, I only see the end"

Inte ens när skivan närmar sig slutet hittar jag några svackor: bandet är inte kända för att strössla med lap steel, men nämnda instrument ansluter i näst sista låten It'll Be Alright framkallas både kalla och varma kårar. Sist på skivan hittar vi Rowing The Boat, som är en älskvärd, anspråkslös och alldeles förtjusande avslutningssång.

I september kommer de till Stockholm, Göteborg och Malmö. Missa inte.