Feature
sep 19, 2024
Feature
sep 19, 2024
Av Håkan Olsson
Foto: Monica Swahn Olsson
Onsdagkvällen på Americana Fest i Nashville dominerades såklart av Honors & Awards -showen på klassiska Ryman. På grund av en kombination av hårda träbänkar med minimalt benutrymme och ohemula biljettpriser, valde Rootsylands utsända att prioritera annat. För en full rapport om Honors & Awards-showen rekommenderas Billboard.
För Rootsyland startade onsdagen med en medioker fotbollsmatch innan det var dags för ett besök på Oh Boy Records eftermiddagsparty på Vinyl Tap. Ett coolt ställe på East med vinylskivor och stort ölsortiment. På grund av fotbollen missade vi de första akterna och kom precis lagom för att återuppleva Emily Scott Robinsons magi. Emily jobbar på ett nytt album och spelade många nya låtar för en fokuserad och lyssnande publik. Hon inledde med ett par sånger från senaste plattan "Built on Bones" och fick sånghjälp av Lizzie Ross och Alisa Amador. Stämsång som inte är av denna världen.
Eftermiddagen avslutades av 82-årige Swamp Dogg som tillsammans med sitt band levererade en märklig konsert som i sina bästa stunder var fullödig countrysoul och däremellan bara ofokuserad och splittrad. Att sortera in i avdelningen "kul att ha sett".
Efter bastun på Vinyl Tap blev det en kort paus för uppfräschning innan Ubern gick till 3rd & Lindsley och en kväll som helt handlade om bluegrass. Fyra band som tydligt visade att bluegrass kan betyda väldigt olika saker.
Nashville-bandet Greenwood Rye inledde med en kanonad av solon på gitarr, banjo, mandolin och fiol. Oj så skickliga musiker och ack så tråkigt det blev efter ett par låtar. Den här sortens av fin-bluegrass som mest handlar om att visa upp hur snabbt och skickligt man kan spela faller inte Rootsyland på läppen.
Nästa band på scen var The Kody Norris Show. En sorts tidsresa med en old time/bluegrass-show i klassisk tappning med spektakulära kostymer, dåliga skämt och däremellan bra musik. Det som räddar Kody Norris och som så småningom gör att de vinner över även den mest skeptiska delen av publiken är den totala avsaknaden av ironisk distans. Här är fyra musiker som uppenbart älskar vad de gör och entusiasmen är smittsam.
The Po' Ramblin' Boys gör en sorts traditionell bluegrass som i sina bästa stunder minner om legendarer som Del McCoury eller till och med Dr Ralph Stanley. That high and lonesome voice!
Sist ut var Rhonda Vincent, en av bluegrassens stora stjärnor. Tillsammans med sitt utsökta band visade hon var skåpet ska stå. Bandet var briljant och trots att Vincent frikostigt delade spotlight med musikerna är det ingen tvekan om vem som är huvudpersonen. Rhonda Vincent har en fantastisk röst och hon sjunger med kraft och pondus. Och när de andra musikerna assisterar med stämmor blir det helt magnifikt.
När det här skrivs är det torsdag morgon och dagens planer är lite mer oklara. Vi siktar på Chris Smither och Uncle Lucius i alla fall så får vi se hur det går.
Vi återkommer med en rapport imorgon.