Feature
okt 15, 2026
Feature
okt 15, 2026
Av Tomas Grip
Foto: Johan Bergmark
För ett år sedan publicerade nu avsomnade Hifi & Musik en uppmärksammad reportage-serie av Tomas Grip om svenska eldsjälar inom country och americana. Eftersom artiklar nu bara finns bakom en betalvägg återpublicerar vi dem nu i två delar på Rootsyland.
Den kommersiella countryn går ju som tåget för tillfället men det är på andra sidan järnvägsspåren, i den ruffigare delen av stan, som vi hittar många av de intressantare figurerna. Tidigare stiftade vi bekantskap med musikern och studioägaren Jonas Öhlund samt Johan Bergmark som driver skivbolaget Ella Ruth Institutet. I detta nummer kollar vi in livescenen bortom arenaspelningarna och träffar två verkliga eldsjälar. Har man det minsta intresse för country eller americana har man stött på konserter eller turnéer som bär deras signum. Säg hej till Rootsys Björn Pettersson och Woody-Kim Abelsson från göteborgska Pustervik.
Aldrig tidigare har så många amerikanska – eller svenska för den delen – countryakter turnerat så flitigt i Sverige som nu. Detta oavsett om det gäller klubbspelningar eller mindre turnéer på den svenska landsbygden. En stor anledning till detta stavas Rootsy, grundat av Håkan Olsson 2004. Initialt var det tänkt som ett webbmagasin med postorderförsäljning av de utgivningar de hade distributionsrättigheter för, men redan efter ett par år kom de första plattorna på egen etikett. Cirka 200 albumreleaser hann det bli innan de bestämde sig för att lägga ner labelverksamheten förra året. Håkan såg ett behov av spelställen och bokning för artisterna i takt med att skivor började sälja drastiskt mindre. 2009 hände något som visade sig få stor betydelse för promotionsbolaget. Då träffade Håkan en viss Björn Pettersson och plötsligt började saker hända. I takt med musikbranschens generella utveckling kom livemusiken snabbt att bli den viktigaste grenen inom Rootsy.
Björn, en musiknörd sedan barnsben, hade på sin trettioårsfest bildat bandet Sixpack Holiday med några kompisar. De kunde egentligen inte spela och han tvingades började boka spelningar åt bandet så att motivationen att repa och lära sig fanns kvar. Det tog inte lång tid innan han fick förfrågningar på MySpace och började boka små turnéer där bandet kunde spela förband.
För att få historien direkt från hästens mun tar jag bilen till Norrtälje där Björn tar emot på hemmakontoret, bjuder på kaffe ur Rootsykoppar och berättar hur det gick till när han träffade Håkan.
– Sixpack åkte in till Debasers Bakficka för att se Willy Clay Band och vi blev helt golvade. Det var en Rootsy-spelning och Håkan stod och sålde skivor. Vi blev snabbt kompisar med bandet och tog några öl tillsammans. Det slutade med att jag nästa vecka bokade en hel turné åt bandet, med oss som förband.
Håkan, som jobbat ensam de första fem åren, blev imponerad och frågade Björn om han inte ville haka på Rootsy-tåget? Det vore ju fint med en jobbarkompis också. Björn jobbade natt på Norrtäljeanstalten och hans barn hade nått skolåldern så han hade han dagarna lediga. Han svarade ja på stående fot och började snabbt bygga kontaktnät, leta arrangörer och eldsjälar.
– Jag hade verkligen inget att utgå ifrån utan fick verkligen tjata in ställe för ställe och försöka göra det så bra att dom ville fortsätta jobba med oss. Sedan dess har de allra flesta av arrangörerna blivit vänner, väldigt bra och lojala sådana. De flesta är drivna av eldsjälar som bär samma etos och engagemang som vi. Vid det här laget finns föreningar i bland annat Falkenberg, Visby, Karlstad och Uppsala. De arrangerar konserter med nästan bara Rootsy-artister, men vi har vi säkert 60–70 arrangörer runt landet som vi jobbar med. Gemensamt för alla är att de är välkomnande och består av trevligt folk som kan musiken. Våra turnéer består trots allt av ganska okända artister och en för den breda allmänheten oprövad musik. Sedan Josef Eriksson i Piteå började boka spelningarna har jag dock kunnat lägga allt mer tid på att jobba med management. Från början gjorde jag allt: från kontakt med artisterna till bokningar med allt vad det innebär.
Hur kommer ni i kontakt med alla dessa amerikanska akter då?
– Det är olika, men nu för tiden får jag ett trettiotal förfrågningar i veckan. Jag väljer ut det som känns mest rätt i hjärtat, går på ren intuition. Min största hobby är fortfarande att hitta ny musik, även när den är gammal, så de allra flesta har jag stött på i den jakten. Jag är väldigt noga med att det skall passa in i Rootsys profil. Det är mycket viktigare än att de har många streams eller följare på sociala medier. Vi måste säkerställa att vi är ett alternativ med stark identitet och inte någon som bara försöker vara som alla andra. Det tycker jag är viktigt. Vi tar över artisterna och gör all promotion, men nu när det börjar komma så mycket bra svenska artister har vi med Josef startat upp en ren agentur för att försöka fånga upp den talangen och ge fler chansen. Josef är från Piteå och är en riktig fanbärare för Norrland och landsbygden, Han bokar hellre för en liten eldsjäl på landsbygden är en stor konsert i Stockholm. Men för mig är Stockholm också viktigt.
Vilka lokaler använder ni er av i huvudstaden då?
– Det finns ett promotion-bolag som vi jobbar med som heter Porter & Thorell. De har samma glöd för det småskaliga och har byggt upp flera små ställen som passar perfekt för mindre spelningar. Vissa artister är större med mer utmejslad profil och då behöver vi in på A-venues. Då kan vi boka Debaser eller Nalen, men där brukar det tyvärr ofta ta stopp för oss. Där är glastaket nått. Då börjar det lukta pengar och hajarna vaknar. Såvida jag inte jag är jättetajt med artisterna går det alltid vidare till Live Nation, Luger, Fkp Scorpio och andra bolag som alltid står redo att ta över när dom känner vittringen av cash. Jag har valt att inte utmana dem utan det är viktigare att kunna fortsätta att göra vår grej, för den kan dom inte göra. Artister som Eilen Jewell, Israel Nash och White Buffalo har blivit uppvaktade men ändå blivit kvar hos oss och det är bara tack vare våra goda relationer. De punkiga artisterna med mycket integritet stannar (skratt). Ibland kan jag bli lite sur på kollegor som inte unnar att vissa artister ibland väljer den osexigare och fattigare men kanske mer själfulla partnern Rootsy och sätter tryck för att styra bort oss. Då brukar jag säga att de inte behöver känna sig hotade, utan jag släpper artisterna ändå. Jag är ingen idiot. Dom har miljardärer som ägare bakom sig, jag har en plit-lön och ett par barnbidrag.
När jag frågar om han ser några likheter med Rootsyartisterna och den kommersiella countryn, som ju skördar allt större framgångar, tar han en djup suck och ger ett veritabelt brandtal till svar.
– Den frågan får jag allt oftare. Det finns två sorters country tycker jag: bra och dålig, men bägge är fortfarande country. Countryn är verkligen det värsta och det bästa av allt. Tyvärr är den vidrigaste countryn den som är stor. Ännu värre är att den är en del av kulturkriget och äter sig in i medelklassen med massa inlindade unkna värderingar. Artisterna och människorna runt CMA i Nashville är rena Trump-fästet om du skrapar på ytan och tittar närmare var dom står politiskt och var dom lägger sitt engagemang. Glöm inte vad som hände med Dixie Chicks…DÅ. Tänk vad som hade hänt idag om en lika stor artist inom den världen skulle göra ett liknande statement. Jag ryser när jag tänker på hur hemskt det blivit. I USA är det så knivskarpt. Det är som en Berlinmur mellan Trump-countryn och de artister och den kultur vi jobbar inom. Det som är skillnad just nu är att det kommer fler artister i mellanskiktet som accepteras i båda lägren. Men de med stark integritet och konstnärligt uttryck, som Sturgill och Isbell, skulle aldrig ställa upp på sånt hur stora de än blir. Det jag inte gillar lika mycket inom vår lilla del av countryn är maskerad-country. Kopior på kopior av ett coolt original. Ofta från rika amerikanska medelklassfamiljer som flyttar till East Nashville med pappas pengar och röker brass och lajvar country i dyra vintagekläder. Rent generellt så har jag upptäckt att jag tycker artister som valt att inte flytta, speciellt inte till Nashville, är mer spännande. Men det förtar inte att det finns enormt mycket bra musik som kommer från Nashvilles coola alternativa scener.
Går turnéerna går runt rent ekonomiskt undrar jag? Kommer folk i den utsträckning han önskar? Björn kliar han sig lite i skägget och funderar en stund innan han svarar:
– Nej, men det är heller inte därför vi gör detta, det är inte där drivet ligger. Jag brukar kalla det för en semi-ideell verksamhet. Men folket som kommer på spelningarna och alla som engagerar sig är verkligen intresserade och gillar musik så det blir kvalitét av det, trots att det är fattigt och kämpigt. Genom åren har jag gjort över 600 turnéer, och det är för att det är så fruktansvärt roligt.
Björn häller upp en påtår och medan vi sörplar på kaffet glider samtalet över på countrytexter:
– Det är ofta avsett för obildade amerikaner och inte menat att ha någon särskild verkshöjd. Men å andra sidan finns det kommersiell country med helt otroliga texter också, det får man inte glömma bort. Många av de bästa låtskrivarna skriver country och det kan vara sjukt bra texter. Countryn är som USA i stort, det finns allt: högt och lågt. Det bästa och det sämsta av allt.
Efter en tid av mycket hårt jobb kom Covid ganska lägligt för Björn, som fick ett andningshål där han kunde spendera tid med barnen. De senaste åren har de sakta börjat jobba upp det hela igen och dessutom har Björn satsat hårt med Jesper Lindell som han är manager åt. En höjdpunkt var när han följde med Jesper och bandet till USA förra året. Där spelade de förband åt Morgan Wade på hennes östkust-turné och hann också med en intim spelning i Levon Helm Studios i Woodstock. Ni som kan er musikhistoria förstår storheten i detta. Turnén avslutades med att de spelade in hela två album. Ett i Memphis Royal Studios (framför allt känd för Al Greens alla Hi-inspelningar) och ett i självaste Muscle Shoals Sounds i Alabama. Mer klassisk mark än så står knappast att finna i musikvärlden. Själv blir jag darrig av själva tanken och frågar om några av studiobandets medlemmar medverkar på skivan:
– Vi hade kunnat ta med Spooner Oldham, men det var lite dyrt, fast det blev sanslöst bra ändå. Vi spelade in två skivor på fyra dagar. Vi reste från Muscle Shoals till Memphis på natten. Allt är inspelat på samma sätt som de legendariska plattorna som spelats in där. Snabbt och live i studion. Låtarna är tolkningar av låtar vi älskar som spelats in där förut. Deep cuts, en del kända låtar och allt där emellan, framför allt soullåtar. Ingen i bandet visste vilka låtar vi skulle spela in, bara jag och Jesper. Och Rasmus (Fors, klaviatur) så klart, han behövs för struktur och arrangemang. Vill du höra?
Efter världshistoriens onödigaste fråga tar Björn plats bakom en dator och efter några snabba knapptryckningar ljuder Jespers själfulla röst i högtalarna. Låten är The Box Tops The Letter, men i ett makalöst arrangemang och håren på mina armar erigerar genast.
– Arret är snott från Joe Cockers inspelning från 1970, men svänget är helt och hållet bandets. Vi spelade in Doobie Greys Drift Away i Rod Stewarts version också, och coolast av allt: vi gjorde det i exakt samma studio som en gång Stewart gjorde!
Inspelningarna gjordes alltså i två studior, även om körer och blås är pålagt efteråt. Detta skall resultera i två olika skivor, en från varje studio, som planeras att ges ut i september. Men det är inte allt. Björn berättar:
– Det bästa av allt är att vi hade ett Tv-team med oss hela tiden och tanken är att det skall bli en liten dokumentär av det hela. Jag tror ingen spelat in två skivor på fyra dagar i två olika städer och studior tidigare. Så en bra jäklar story va? Speciellt med den kvalitén.
Efter att svarat ja på ännu en onödig fråga lyssnar vi vidare på några av de inspelade låtarna, låt vara omixade och utan körpålägg. Att säga att det låter bra vore en underdrift! När pulsen lagt sig återgår vi till att tala om den svenska countryn och vilka artister som har möjlighet att slå igenom.
– De stora hoppen är nog H.SELF och Jesper ändå, De har internationella stjärnkvaliteter, även om Henric (som ju är H.SELF) är på svenska. Jag tycker dock det är viktigt att säga att en stor orsak till allt detta är David Ritschard. Om än med viss hjälp av Henric såklart, eftersom han är medförfattare till många låtar. Davids artisteri har helt klart öppnat upp för det jag gillar och gör på ett helt annat sätt än att folk går och ser på Trump-countrykillar som Morgan Wallen och Luke Combs. Dessutom har det aldrig varit självklart, istället är han en antihjälte på ungefär samma sätt som Håkan Hellström. Grejen med David är att han är så sjukt karismatisk och originell.
Kommer Henric få ett likande genombrott som David, tror du?
– Ja, jag tror det. Han är också så originell så att det inte går att genrebestämma. Det är nästan punkigt och väldigt lo-fi. Som Bonnie Prince Billy eller annat med Will Oldham. Det är svinbra! Och de har verkligen funnit en ljudbild som passar både dem och hans texter.
Vad sker den närmaste framtiden då?
– I och med att countryn börjar slå blir vi paradoxalt nog ännu mer underground, vilket i och för sig är coolt, men det flyger ju inte direkt. Jag tror jättemycket på vår festival Rootsy Summer Fest i Falkenberg och hoppas att vi säljer ut den de kommande åren. Det kan vara tufft att vara kulturidealist nuförtiden men vi är trots allt rätt många som håller intresset uppe, som skriver, pratar och bokar etc. Håkan är verkligen min trygghet i allt detta. Jesper är däremot en helt annan deal, managementbiten är min grej. Där har allt verkligen fallit på plats och det är en ynnest att få vare en liten pusselbit i det projektet och få ha Jesper som vän. Där kan vi verkligen prata om den gyllene kombinationen av integritet och ren okorrumperad talang.
Mörkret har sänkt sig, musiken har tystnat och kaffet är urdrucket, men Björn avslutar med ett löfte:
– Vårt varumärke är ändå väldigt starkt och våra turnéer kommer definitivt att fortsätta. På något sätt tar vi oss alltid vidare.
Tvärs över landet, i Göteborg, hittar vi Kim Abelsson. När jag får tag i honom håller han som bäst på att packa väskorna för att åka till branschmässan South By Southwest (SXSW) i Austin, men är ändå vänlig nog att ställa upp på ett samtal. För de flesta är han mest känd som Woody-Kim, kort och gott, och det har sina naturliga orsaker. Som huvudperson bakom klubben Woody West är han känd profil inom pop- och countrykretsar sedan 25 år. Så namnet är både välförtjänt och väl cementerat.
Ursprungligen startades Klubb Woody i Stockholm 2000 av Håkan Waxegård. Det dröjde dock inte länge innan även Woody South i Malmö och Woody West i Göteborg slog upp dörrarna. Tanken var att erbjuda lite mer gubbrock än indieklubbarna, dessutom att kunna lägga turnéer i dessa tre städer och på så sätt hålla ner kostnaderna för att locka lite mer internationella artister. Kim berättar:
– Vi ville från början vara en alternativ rock-, pop- och countryklubb och inte begränsa oss. I Malmö gjorde ju KB alla de större gigen och i Stockholm fanns ju Luger och andra bokningsbolag, medan det i Göteborg var mer oberoende bokare vilket gjorde att vi hamnade precis rätt. Vi hade en klubb som inte var låst till en speciell dag eller lokal, även om Pustervik snabbt blev vår hemmaplan ändå. Vi kunde växa med både artister och lokaler men ändå under Woody-flagg. Från början var Luger viktiga för våra bokningar och sedan har det växt med Northern Trail, Rootsy och andra samarbetspartners.
Vid det här laget är Woody West den enda av de tre som finns kvar och varenda band eller artist värd namnet har spelat på Pustervik. Jag drar mig till minnes vad Johan Bergmark sade i förra numret, nämligen att om någon större akt befinner sig i trakterna så ser de minsann till att bli bokade till Pustervik. Långt och hårt jobb har burit frukt och jag undrar om det kanske är det lite av ett självspelande piano?
– Ja till viss mån har ju ryktet gått, absolut, och det är en väldigt bra konsertlokal. Vi får också goda förutsättningar att göra våra arrangemang på ett sätt som artist, publik och arrangör tycker är roligt.
Kan ni dra nytta av den rådande countrytrenden?
– Det är bra att det pratas om country och till viss mån märker vi ett ökat intresse. Countryn har ju en väldigt lång tradition och när man väl kliver in i den världen kommer man inte undan countryns Mount Rushmore, dvs Dolly, Emmylou och liknande. Och det vi brinner för är ju en del av precis det trädet, så det gynnar oss. Vi har ju vetat över en tid att countryn har en livegående publik, inte helt olik metalpubliken faktiskt. Däremot inte sagt att en eventuellt nybliven country-vurm per automatik betyder ökad biljettförsäljning. Men vi säljer väldigt bra med biljetter för att vara en klubbscen, vi har redan sålt slut på flera av vårens spelningar.
Det känns som att ni har ett bra upptagningsområde?
– Ja, folk reser långt för att få komma till oss. Vi har en liten scen för 250 personer och en större för 1000 personer. Där finns det också en balkong, som vi inte öppnar om vi inte sålt över 500 biljetter. Det har ofta hänt att vi fått byta till den större lokalen på grund av stort intresse.
Betyder detta att ni inte behöver oroa er över uteblivna publikintäkter som många arrangörer?
– Jodå, det gör alla, men det som folk kanske inte vet är att även med ett ganska blygsamt gage, kostar ett bra arrangemang rätt mycket om man inbegriper personal, ljudkostnader och marknadsföring. Då kan du väldigt snabbt förlora pengar, medan konserter med stor publik kan ha en deal där produktionen går därifrån med pengarna, inte arrangören.
Hur ser framtiden ut då?
– Pustervik är kanske ingen vinstmaskin, men vi går bra. Woody West kommer fortsätta att göra spännande saker, där har vi en filosofi om att hitta artister tidigt och låta dem växa hos oss. Till exempel hade vi både Sierra Ferrell och Charley Crockett på den lilla scenen först och idag har de växt till något enormt. Så vill vi jobba och det tror vi på. Jag hoppas att ekonomin vänder så att även de mindre akterna vågar satsa på att komma över till Europa. Här ser jag att den kommersiella countryn aggressivt försökt etablera sig på senare tid. Med stor framgång dessutom.
Finns det några svenska artister där genombrottet står för dörren som du ser det?
– Jag tycker att H.SELF har all den närvaro man vill ha av en sådan artist, och jag skulle nog vilja säga att Henning redan fått sitt genombrott. Han spelar här om några veckor och har redan sålt slut. Jag tror det hänger ihop med att han gått från P4-rotation till P3-rotation, sådant är jätteviktigt.
Vilka artister skulle du säga har betytt mycket för dagens samtida scen då?
– Jag tycker att det som hände med First Aid Kit är väldigt speciellt. De debuterade ju redan som tonåringar med en EP utgiven på ett indiebolag i England. Man är ju lite orolig över om det finns några indiebolag, som kanske låter artister vara lite originella, kvar i morgon? Men First Aid Kit är jätteviktiga. Och även Daniel Norgren skulle jag säga. Hans envisa gör-det-själv-attityd är otroligt viktig. Dessutom har han nått ut till en publik utan stora marknadsföringsplaner. Jag minns också hur David Ritschard spelade här precis innan pandemin, för en rätt liten publik. Att han sedan lyckades ta det vidare till att bli så stor har betytt enormt mycket. Den här rätt så aggressiva countryetableringen har ju kommit som en subkultur som faktiskt varit rätt het ganska länge nu. Bland de yngre kan det faktiskt vara riktigt träffsäkert och David kom som en galjonsfigur vid precis rätt tillfälle.
Frågan är om några svenskar har lika många bra arrangemang (bakom, såväl som framför sig) på sitt samvete som Björn och Kim. Helt klart är att Kim har maximalt mandat att svara på den avslutande kärnfrågan:
Så hur ser framtiden ut då, kommer countrymusiken att fortsätta utvecklas i Sverige och på Pustervik?
– Bra fråga. Jag tänker att det är lite som med jeans. Det kommer olika modeller och trender, men det är fortfarande jeans. Det är lika med musiken. Jag har alltid strävat efter att boka tidlös musik snarare än trendig. Jag vill inte ha rosa cowboyhattar utan tanken är att det skall vara något som består.
Med de väl avvägda avslutningsorden tackar jag för intervjun och lovar att inom en snar framtid, för första gången, ta mig de dryga sextio milen till Pustervik.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att countryn lever och frodas även bortom de kommersiella drakarna. Det kommer fler och fler svenska akter och publiktillströmningen ser god ut. Frågan är väl snarast hur det skulle se ut utan alla dessa eldsjälar, varav Björn och Kim är två av de mest outtröttliga!
Därför: se till att stötta din lokala countrynasare!
Faktaruta, Northern Trail
Uppmärksamma läsare kanske har noterat att Northern Trail nämnts i positiva ordalag i denna text såväl som i förra numret. Northern Trail var ett bokningsbolag som gick i konkurs 2023 efter tjugo år på barrikaderna i americanans tjänst. De lyckades aldrig hämta sig från svackan under pandemin men kan sägas krattat manegen för dagens livescen i countrysfären. De bokade många stora amerikanska stjärnor till Sverige för första gången, bland annat arrangerade de Stockholm Americana och syskonfestivalerna i Malmö och Oslo.
Grundaren Mikael Nilsson drevs av kärlek till musiken och han byggde en plattform för de – ofta internationella – artisterna han älskade. Det är mycket tack vare honom genren har den legitimitet den har idag och många av personerna och artisterna som nämns i artikeln har Northern Trails pionjärinsats att tacka för mycket.