Svensk Country mår bra - även utanför mainstream-fåran

Av Tomas Grip

Foto: Johan Bergmark och Tomas Grip

 

För ett år sedan publicerade nu avsomnade Hifi & Musik en uppmärksammad reportage-serie av Tomas Grip om svenska eldsjälar inom country och americana. Eftersom artiklar nu bara finns bakom en betalvägg återpublicerar vi dem nu i två delar på Rootsyland.

 

Få är väl de som missat countrymusikens växande popularitet i runt om i världen. Även i Sverige ser man allt fler tecken på att denna så amerikanska genre växer sig starkare, inte minst genom SVT:s ”Countrylandet Sverige”. Med stort hjärta och med mängder av obetalbara klipp från arkiven guidar oss Magnus Broni med sedvanlig elegans genom den svenska countryhistorien. Samtidigt spelar amerikaner som Luke Combs, Morgan Wallen och Oliver Anthony för utsålda arenor även i vårt land. Det är dock varken den kommersiella countryn eller de konservativa alfahannarna ovan detta skall handla om. Lite vid sidan om mainstreamfåran börjar nämligen artister, skivbolag, klubbar och bokningsbolag synas allt tydligare i mediebruset och den utvecklingen känns lite mer intressant tycker Tomas Grip.

Inte sedan altcountry-vågen runt sekelskiftet har det kommit så mycket bra svensk country, eller americana, som det stora paraplybegreppet ofta kallas numera. När och var det tog fart är oklart, kanske med First Aid Kits framgångar? Eller med David Ritschards entré i rampljuset? Troligt är också att TV-programmet Jills Veranda spelat viss roll för att många fått upp öronen för musikformen. För den initierade är det emellertid tydligt att ett fåtal centralfigurer spelar en stor roll för den nutida svenska countryn och på de kommande sidorna är tanken att jag skall ta tempen på ett par av dem: producenten, musikern och studioägaren Jonas Öhlund, samt Johan Bergmark som driver skivbolaget Ella Ruth Institutet.

I källaren till sitt hus i Tumba, inte långt från platsen där Think Pink försökte elda upp 48 000 ton sopor härom året, har Jonas Öhlund tillsammans med vapendragaren Henric Hammarbäck, skapat studion Kassmyra Country som redan börjar omges av ett mytiskt skimmer – trots att endast ett fåtal skivor är inspelade där. Jag tänker att det är den perfekta platsen att inleda denna artikel.

Vid en första anblick ser studion rätt oansenlig ut. När jag kliver in från trädgårdens ogenerade baksida möts jag av ett klassiskt källarrum med kala väggar och jorddoft, men också ett uppmickat trumset, scenmonitorer och en liten vinylsamling. På en skivspelare snurrar en Loretta Lynn-skiva och på en arbetsbänk ligger ett par tamburiner. Det hänger kablar i taket. Jag kliver in i nästa rum som känns betydligt mer ombonat. Förutom ljudabsorberande plattor är väggarna fyllda av tavlor, skivor och annat som leder tankarna till verksamheten. Här finns en stor mjuk soffa och en del instrument. Ett piano, en bongotrumma, ett antal gitarrer, en Fender twin reverb och en gammal Tandbergare i ett hörn. Studiolyssningen utgörs av de legendariska studiomonitorerna Yamaha NS10 och mikrofoner står uppställda på stativ eller är väggmonterade. Framför en dator sitter Jonas och hälsar mig välkommen. Förutom att han äger huset och studion är han producent, låtskrivare och medlem i H.SELF:s liveband. Det är också med Henric Hammarbäck (som H.SELF egentligen heter) som han spelat in de flesta skivorna här i källaren. Eftersom Jonas är norrbottning och Henric ursprungligen kommer från Sala är en rimlig inledningsfråga hur dessa båda herrar träffades?

–      Jag bodde i Boden med en tjej, vars storasyrra bodde i Stockholm. En helg kom de på besök och hennes man visade sig vara gitarristen Stevie Klasson (Johnny Thunders, Hanoi Rocks med flera). Så småningom hamnade jag i Stockholm och Stevie tyckte att jag borde testa skriva låtar med Henric. Det var så vi träffades sen dröjde det inte länge innan vi hade startat band, och nu spelar ju Stevie med oss så det känns lite som att cirkeln är sluten. Det är snart 20 år sedan nu

Var du inne på country redan då alltså?

–      Absolut, bandet – Southern Skyline - var ett countryband. Henric var ännu mer inne på country än vad jag var då. Han var den kreativa motorn och en otrolig grävare. Han köpte mycket vinyl, följde låtskrivarna eller musikerna och hittade på så vis hela tiden nya låtar. Vi höll väl på till 2011 ungefär. En rolig tid med bland annat en vända till USA 2008 och en till Kanada 2010. Vi gjorde mycket musik men släppte desto mindre. (Senare under kvällen skall jag få höra mycket av den outgivna musiken och jag kan lova att den håller förbluffande hög klass. Förutom country kan man höra influenser av allt från Swamp Dogg och Jerry Lee Lewis till Jackson Browne och Jim Ford).

Strax innan pandemin flyttade Jonas från lägenhet i Hägersten till villa i Tumba, där han ganska omgående inredde studion - ”Om du nu vill kalla den det” - och det första som spelades in var sluttampen på H.SELF:s debutskiva ”Broken Live On” som hade påbörjats på Melodybox i Hökmossen och kom att släppas 2021.

–      Efter Skyline jobbade både jag och Henric lite med andra artister, men hittade tillbaka till varandra från och med H. SELF. Jag har ju alltid varit killen som skött inspelningar, haft ljudkort, mickar och grejer. Försökt fånga och förädla. Henric är fortfarande den kreativa motorn.

Det där med att han ”skrivit lite med andra” kräver nog en närmare förklaring. Innan H.SELF:s första skiva skrev Jonas nämligen låtar med David Ritschard, vars tidigare grupp Spinning Jennies brukade vara förband åt Southern Skyline. Det hände också att han hoppade in och spelade både bas och gitarr samt sjöng lite stämmor med de tidiga Krokodiltårarna. Samt producerade deras EP ”Simmar för livet”.

–      Sedan producerade jag debutskivan ”Brobrännaren”. Faktiskt på precis den där datorn (pekar på en Macbook Pro 15” från 2012 som fortfarande är datorn som fångar ljudet i studion). Plus att jag var med och skrev några låtar på skivan.

Visste ni redan då att ni satt på något stort?

–      Nej, det vet man ju aldrig. Hade det inte varit för coronan hade den nog kunnat slå ännu mer. När det sedan var dags för ”Blåbärskungen” tog Henric över och skrev låtar och därefter tog det ju verkligen fart.

Sedan dess har det blivit ett album med Daniel Hollow samt två skivor på engelska med Henric och förra året kom det lilla genombrottet ”Skälva” där språket skiftades till svenska. Den elfte april kommer uppföljaren ”Efterskalv”, som, precis som de andra skivorna, är inspelade här i källaren. Nytt för denna gång är att det kommande albumet ges ut på dubbla etiketter. Dels på Ella Ruth Institutet men nu även på Jonas och Henrics nystartade bolag Kassmyra Country.

–      Den spelades in enligt samma recept som ”Skälva” med fokus på att sätta rätt tagning med rätt energi. Akustisk gitarr plus sång först, sen påläggen. Förhoppningarna är att den ska tyckas om av de som lyssnar.

En väl ödmjuk förhoppning, precis som hans visioner med studion. Ganska symptomatiskt för en norrlänning tänker jag.

–      Tanken har aldrig varit att driva en kommersiell studio. Den finns för att det finns låtar som behöver spelas in och för att det är väldigt roligt med bra musik. Dess existens bygger inte på en förhoppning om en intäktsström, vi söker inte aktivt nya kunder men samarbetar gärna med andra. Jag är nöjd om jag får fortsätta precis så här.

Hur ser din bakgrund ut och vad spelar du själv för instrument?

–      Inte blås- och inte stråkinstrument men annars kan jag fuska mig fram lite. Jag har gått kommunala musikskolan och ett år folkis musik. Spenderat några timmar i replokal och på scen.

Vad är viktigast när man spelar in?

När man spelar in är det viktigt att det är gemytligt tycker jag. Att man kommit i bra stämning, lyssnat på lite bra musik och kanske dragit i sig någon pilsner. Det är då man ska spela in. Inte när man är i en studio som kostar skjortan per minut och man känner stressen. Om den här studion har något så är det nog precis det, här jobbar vi med att fånga rätt tagningar.

Vi övergår till att prata om dagens musikklimat och countryns eventuella uppsving. Jag frågar om det är något de drar nytta av?

–      Jag tänker att alla vi som håller på med det gynnas, absolut. Det är självklart positivt samtidigt som att begreppet utvidgas och rymmer mer och mer. För mig sitter mycket av countryn i texterna, något som jag tycker Henric bevisar om och om igen. Vi hade ju älskat dagens hype för 15 år sedan, då var det många som skrattade när man berättade att man höll på med country.

Vilka svenska textförfattare gillar du då?

–      Cornelis, Yasin, Ronny Eriksson med flera

… säger Jonas och letar raskt upp en Ronny Eriksson-LP. På bred norrländska börjar han recitera låttexter från skivan.

–      Och Henric förstås! Även om jag må framstå som partisk så är han Sverigebäst på att skriva text.

Men musikaliskt då, finns det några svenska förebilder där?

–      Det är mycket lättare att komma på amerikanska förebilder men det är klart att det finns många bra idag som gör det på svenska…

För att leda sin tes i bevis börjar Jonas spela upp det ena fantastiska Youtube-klippet efter det andra. Samtidigt som han klickar fram klipp med Loretta Lynn, Gary Stewart, Jerry Lee Lewis och Bonnie Raitt så sjunger han med och accentuerar dem med glada och entusiastiska utrop att det är omöjligt att missta sig om hur mycket han älskar det.

Vad skulle du sätta för etikett på er musik?

–      Helst ingen. Vi har definitivt med country-attiraljer i våra produktioner. Man måste ju följa låten när man klär på den. Southern Skyline var mer country och en del soul. När det kommer till ”Skälva” finns det snarare invävt i texterna och låtarnas struktur, former och arrangemang.

Klockan har tickat på, mörkret sänkt sig över Kassmyra och det är dags att tacka för sig. Det sista jag hör när jag vandrar därifrån är Bonnie Raitts version av Angel From Montgomery som ljuder igenom vintermörkret.

 

                         ------------------------------------------------------------------------

 

Dagen därpå har jag stämt träff med Johan Bergmark, fotografen som startade ett eget skivbolag: ett bolag som gett ut mängder av bra svensk country de senaste åren. På Ella Ruth Institutet återfinns artister som H.SELF, Daniel Hollow (vars hittills enda album ”Indifference & Absence” är inspelad i Kassmyra Country) BroMesa, Karolina Brännström, Rebecka Sandberg, EP:s Trailer Park och många fler. Över en lunch på ett café i Hammarbyhöjden öppnar jag med samma fråga som till Jonas, dagen innan.

Hur började det egentligen?

–      Jag sprang in i Eric Palmqwist -93 eller -94 på Studion (legendarisk rockklubb på St Eriksplan som stängde -99) och plåtade hans gamla band Monostar. Sedan dess har jag mer eller mindre varit hans husfotograf. Senare när han hade spelat in sin första soloskiva på svenska (”En halv gris kan inte gå”, 2019) visade det sig att inget skivbolag ville släppa den. Jag tyckte det var skitbra, så vi startade helt enkelt ett bolag bara för att få ge ut den skivan. Men vi ville göra det på riktigt, inte bara släppa plattan och vara nöjda sedan. Nej, vi ville ha en logga och göra pressreleaser och ha en hemsida. Vi döpte det till Ella Ruth efter våra döttrar. Vi valde det lite allmänna Institutet för att inte måla in oss i ett skivsläppar-hörn, utan även ha möjlighet att släppa böcker eller vad som helst. Sedan har det rullat på och nu har vi över fyrtiofem akter. Det kanske är FÖR mycket men vad fan, jag kan ju inte säga nej.

Som ni kanske märker är det en verbal och vältalig stockholmare vi har att göra med. Johan, som sedan en tid driver bolaget ensam, utstrålar självförtroende och verkar veta precis vad han vill. Mellan tuggorna berättar han om hur de fick artisterna att hitta till det nystartade bolaget:

–      Från början var det jakt, men ett trettioårigt kontaktnät spelar också in. Eric är ju musiker och har ett liknande kontaktnät så det gick ganska lätt faktiskt.

Ni ger ju ut väldigt mycket americana, är det uttänkt?

–      Nej, vi ger ut bra musik helt enkelt. Men det är klart, kollar du igenom min skivsamling så är det säkert 65 procent country och americana, så det påverkar förstås. Men det ena utesluter inte det andra. Det är ändå en slags sidoverksamhet för mig, en hobby. Som att ha ett Märklintåg i källaren, men alla får komma in och det är fri entré. Det är ju som fotograf jag drar in mina pengar.

Vad har ni i röret för tillfället?

–      Mycket! Det största är såklart Henrics (H.SELF:s) kommande skiva. Omslaget är skitsnyggt och det lirar dessutom med det förra omslaget vilket jag gillar. Henric är en briljant textförfattare, jag fattar inte var hans texter kommer ifrån. Han läser inte jättemycket böcker, ändå är han helt sinnessjukt bra. Han blandar nåt gammalt språk med ett språk från orten. Det finns få, om ens några, artister som har örat mot gatan som han. Även på engelska faktiskt. Där är han och Kjellvander i en klass för sig. Också musikaliskt är han helt unik tycker jag. Det kan dock knappast kallas för country längre. Det är snarare visa blandat med tidig Lundell och soul.

Jag påpekar att han faktiskt har ett helt countryband i ryggen.

–      O ja, det låter ju helt annorlunda live än på skiva. Hans band är makalöst bra, de har ett driv och en framåtlutning som nästan tippar över scenkanten. Nu har de dessutom dubbla fioler sedan Agnes Odén anslutit, vilket är häftigt.

Hur långt kan han gå tror du?

–      Jag vet inte. Om han spelar på den nivån han gjorde på Debaser senast (syftar på spelningen den första februari) så kommer han att kunna sälja slut det stället snart. Men jag tycker han skall skynda långsamt, spela mycket och växa.

Att Johan har ett brinnande intresse är ingen överdrift. Till exempel åker han varje år till branschmässan South By Southwest (SXSW) i Austin. Där knyter han kontakter, ser massor av band och – naturligtvis – fotograferar.

–      Dit åker jag inte för skivbolagets räkning utan för min egen skull. Sedan skyller jag på att jag behöver plåta (skratt). Min fotografering är precis som musiken: jag plåtar det jag gillar. Men musiken är ingången till allt, det är därför jag en gång i tiden blev fotograf. Så jag kunde gå gratis på konserter.

Jag vet att Johan, precis som jag, är uppvuxen med den amerikanska altcountry-vågen i slutet av nittiotalet. Numera kallas det mesta country, eller möjligen eller americana, och jag undrar vad han tycker om dessa etiketter?

–      Country för mig är mycket tydligare medan americana är vagare. Men jag tycker inte det är ett dåligt namn. Jag är ju uppväxt med No Depression, vilket idag snarare är lättrock med pedal steel.

Svensk country då, hur ser samtiden ut för den?

–      För egen del, rent inkomstmässigt, rent bedrövligt. Man tjänar mer pengar på merch än på musik. Naturligtvis är det bra för musikkonsumenterna, eftersom banden måste turnera. Livescenen är ju fantastisk nu.

Countryn växer ju ute i världen med stora namn och arenaspelningar. Är vi på väg dit i Sverige också?

–      Ja, det känns lite så faktiskt. Nu har det ju kommit en SVT-dokumentär om den svenska countryn också. Ett gediget grävjobb av redaktionen, men lite saknar man ju såklart. De historiska bitarna är fantastiska. Men mycket fokus på det ”breda” och lite mindre på det smala. Glädjande ändå är ju all kvalitet som svischar förbi i programmet. Räknade till 5 ERI-artister men hade ju önskat mig 10 + såklart…hahahaha”. 

Kommer det nåt nytt bra svenskt då?

–      Det vet jag inte. Allt handlar ju om pengar. Det är därför vi på Ella Ruth får så många bra artister. Storbolagen vill inte ha dem eftersom de inte genererar några pengar. Av de större svenska artisterna är det väl Sarah Klang, Maja Francis och First Aid Kit som jag gillar. Och David Ritschard naturligtvis. Tallest Man on Earth rör sig ju i de här kretsarna också och han är ju ganska stor. Även internationellt.

På nittiotalet gjordes det jättemycket bra svensk americana, men det var kanske inte så stort. Kristoffer Åström, Kjellvander och EP:s Trailer Park.

Vi pratar lite om den tiden och det visar sig inte oväntat att vi har många gemensamma favoriter, inte minst de som gavs ut på den lilla Lunda-etiketten Ramblin’ Records runt sekelskiftet. Att musikjournalistiken inte tillåts ta plats i dagens medieklimat anger Johan som en av orsakerna till att intressen minskat på senare år.

–      Man saknar verkligen skribenter som skriver om det här. När jag var ung fanns folk som Mats Olsson och man gick ju raka vägen och köpte det de skrev om. Håkan Steen och Markus Larsson är ju jättebra men de skriver ju alldeles för brett och då tappar jag lusten. Det finns massor av bra skribenter jag gillat men de har inte längre några plattformar, förutom möjligen på egna bloggar och liknande.

Jag påpekar att countryn ju faktiskt tar allt mer plats i både TV och radio.

–      Ja, men då är det ju CMA-country. Det kommer säkert att gå som tåget. Gillar man att gå på Broadway i Nashville så gillar man nog den här typen av musik, men det är ju inte det man vill. Man vill ju åka ut i de små sockerlådorna utanför city, DÄR finns den riktiga musiken.

Är Beyonces Cowboy Carter country?

–      Tveksamt. Men det är en jätteviktig skiva och bra för countryn. Dels för att hon är svart och dels för att hon gör hela skivan som ett radioprogram. Och svart musik fick inte spelas på radion när countryn kom, så det är ju en politisk snyting åt hela countryvärlden vilket jag tycker är underbart.

Vi skiftar fokus lite och pratar om den svenska live-scenen. Johan är ju en frekvent konsertbesökare och bör ha ett och annat intressant att säga.

–      Det jag saknar mest av allt nu är killen som dragit ett av de största lassen för att få countryn där den är i dag, det är Micke på Northern Trail. En av de allra viktigaste, inte minst för att få den här musiken till Stockholm. Han har gjort så sjukt många bra bokningar genom åren. Små och stora artister. Dessutom låg han alltid steget före och tog hit artister som kort senare fick sina genombrott.

Hur ser det ut på lokalfronten i huvudstaden idag då?

–      Jag gillar ställen som tar max 150 pers. Jag tycker fortfarande att Debaser Brooklyn är bättre än stora scenen. Tyvärr har vi ju brist på bra scener här i stan. Det finns dock några bra. Reimersholme har en bra scen och Melodybox är ju helt grym. Tyvärr går de snart i graven. Det lär finnas ett nytt ställe på Bondegatan som heter Sofia Common ungefär i storlek som Twang, som jag är nyfiken på.

Ute i landet då?

–      Pustervik i Göteborg är fantastiska. Kim (Abelsson, bokare och arrangör) har också rest väldigt mycket till Austin och har skaffat sig ett väldigt bra kontaktnät. Är en sådan som Sierra Ferrell i trakterna då vill hon spela på Pustervik, så är det bara.

Uppsala har ju Katalin och Östersund Jazzbaren. Fantastiska ställen. Och Falkenberg så klart, där Rootsy anordnar festivaler både vinter och sommar.

Märker ni av ett ökat intresse?

–      Vi får ju mer förfrågningar. Kanske för att genren växer och kanske för att folk märker att vi ger ut mycket americana och tror att det är på Ella Ruth man skall ligga. Det är kul tycker jag och också ett sätt att ha tentaklerna ute. Att få veta vad som händer.

Lunchen är slut och jag tackar för pratstunden, men vill ni veta lite mer om Rootsy, Pustervik och Northern Trail, så ni läsa del två. Där träffar vi nämligen några av huvudfigurerna bakom dessa, för country i Sverige, så viktiga promotion- och bokningsbolag.

Fotnot: H.SELF:S ”Efterskalv” kan ni läsa mer om på recensionssidorna.

Fotnot 2: Här återfinner ni ett axplock finfin svensk country och americana: