Rootsy-hövdingen Håkan Olsson halkade in på sitt första skivbolagsjobb redan 1983 och sedan har det rullat på med jobb på Amalthea, MNW, Border, Playground och Rootsy Music. I en oregelbundet återkommande serie kommer han att berätta minnen från sin över 40 år långa tjänstgöring.

← Föregående del / Nästa del →

En skivbolagsgubbes hågkomster

Kapitel 7: Die Wende, Guy Clark, Townes van Zandt och Kate & Anna McGarrigle

Av Håkan Olsson

 

Min salige bror Christer (vila i frid) tjatade om att jag borde skriva ner mina musikminnen. Tjata i det här fallet betyder att han sade det minst två gånger. Jag var kaxig och tänkte att det är ingen fara, käre bror. Jag är mycket yngre än du och glömmer inte så lätt…

1990 känns ju inte som så länge sedan, men när jag räknar konstaterar jag att det faktiskt är 36 år sedan. När jag nu försöker dra mig till minnes omständigheterna kring en vecka jag tillbringade i Berlin får jag konstatera att Christer hade rätt. Jag borde ha skrivit ner medan minnet fungerade, om inte annat så för min egen skull.

Så det här blir en berättelse som är lite luddig i konturerna. Alla fakta kanske inte är korrekta men det må väl vara hänt.

Åren kring decennie-skiftet mellan åttio- och nittiotalen var Amalthea, skivbolaget där jag jobbat sedan 1982, på dekis och efterföljaren MNW ILR hade inte kommit i gång än. Jag hankade mig fram med promotionuppdrag för MNW, konsultjobb för Amalthea och lite frilans-skriverier, bland annat för Veckorevyn, där broder Christer lägligt nog jobbade vid den här tiden.

I den osäkra jobbsituation jag var kändes det extra angeläget att hålla kontakt med musikbranschen. Den stora branschmässan var Midem i Cannes, men att åka dit på egen bekostnad var dyrt. Ett billigare (och roligare) alternativ under några år i den här perioden var Berlin Independence Days (BID).

BID startades av Wolfgang Doebeling och ambitionen var att skapa en konferens/festival som handlade mer om musik än om business. Lite som efterföljarna SXSW och Americanafest med ett ambitiöst konferensprogram på dagtid och livemusik på kvällarna.

För att hjälpa minnet på traven har jag försökt googla BID. Det blir många träffar men kombinationen Berlin och Independence gör att nästan alla handlar om annat än musikfestivalen. Det hände som bekant en hel del i Berlin de här åren, det mesta av större dignitet än BID.

Mitt första besök på BID var 1989 och innan festivalen drog i gång gjorde vi, min fotograferande hustru Monica och jag, en Berlin-spaning på uppdrag av Veckorevyn. Det var i mitten av oktober och såväl västra som östra Berlin var sig lika. Muren stod där den stod, gränsvakterna var precis lika bistra och sammanbitna som alltid. Östsidan var precis lika grå och dyster som tidigare. Efter några dagar åkte Monica hem, jag stannade kvar för festivalen ytterligare några dagar och sedan dröjde det bara några veckor till det brakade loss och muren föll.

Det reportage vi hade med oss hem blev aldrig publicerat. Det Berlin vi skrivit om fanns plötsligt inte mer.

Och i oktober 1990 återförenades Tyskland igen, så att BID drunknar på Google må väl vara ursäktat.

Där sprack alltså min ambition att detaljerat berätta om intressanta och givande dagar på branschmässa i Berlin. Kvar är det som verkligen fastnade i minnet. Det viktigaste alltså,

BID hade bokat artister och band till kanske sex eller sju konsertlokaler runt om i Berlin. Runt om i västra Berlin, för att vara korrekt. Skillnaden mellan öst och väst var fortfarande markant. Första kvällen hamnade jag på någon form av invigningsparty, men så snart jag hade studerat programmet (det fanns inget internet då, man fick lugnt vänta på det tryckta programmet) visste jag var jag skulle vara de tre kommande kvällarna.

Quasimodo, en klubb som fortfarande finns, hade en line up som ingen annan kunde konkurrera med. Jag lägger in en brasklapp om att ordningen kan vara fel, men som jag minns det spelade Guy Clark första kvällen, Townes Van Zandt den andra och Kate & Anna McGarrigle den tredje och sista. Townes spelade i alla fall inte sist, det vet jag av skäl som kommer att framgå senare. Jag vet dessutom med säkerhet att Townes spelade den 25 oktober, även det av skäl som kommer att framgå.

1990 hade jag inte sett någon av dessa tre tidigare. Quasimodo, here I come!

Upplägget på BID var inte som på SXSW och AmericanaFest med 40 minuter långa showcase-spelningar. Nej, här var det fulla konserter som gällde och om jag minns rätt inga förband. Som den kusin från landet jag är, var jag på plats på Quasimodo i löjligt god tid. Som tur är hade de lite cafébord, stolar och en bar med god öl. Det gick alltså ingen nöd på mig.

Guy Clark har jag sett många gånger senare och varje gång var han fantastiskt bra. Men kanske lite extra bra denna första gång eftersom jag inte riktigt visste vad det var som skulle drabba mig. Låtarna och pondusen i framförandet, scennärvaron, allt var strålande bra! Guy Clark var ett superproffs. Han drack för mycket, gillade att röka på och kunde ha ett ganska kärvt humör. Men väl på scen levererade han alltid.

Eftersom jag fuskade som frilans, haffad jag Guy direkt efter spelningen för att se om vi kunde få till en intervju. Men tyvärr, han skulle med ett tidigt morgonflyg och skulle direkt till hotellet och sova.

Dag två var det alltså dags för Townes van Zandt. Ryktet sade, och det stämde säkert, att Townes var oförutsägbar och väldigt ojämn. Höga berg och djupa dalar. På Quasimodo den här kvällen den 25:e oktober 1990 var Townes van Zandt helt briljant. Nykter, fokuserad, berörande och dessutom fantastiskt rolig.

Man kan inte alltid lita på sitt eget omdöme. Det är så mycket som spelar in. Förväntningar, det egna humöret, stämningen i lokalen och annat. Men att det här var en lysande konsert vet jag med säkert. I skrivande stund lyssnar jag på CD:n ”Rain On A Conga Drum – Live In Berlin”, som spelades in just den här kvällen. Och det är precis så bra som jag minns det.

Efter konserter frågade jag Townes om han kunde tänka sig ge en intervju. Absolut, inga problem! Vi bokade tid på hans hotell kring lunchtid dagen efter. Jag hade ingen aning vilken svenska tidning som skulle vilja ha en Townes van Zandt-intervju, men skit det samma. Bara att få sitta ner och prata med honom räckte långt.

Så blev det inte. Jag var på plats i god tid med penna och papper i högsta beredskap. Men ingen Townes. Via receptionen ringde jag hans rum men inget svar. Efter en timme gav jag upp och gick därifrån.

På kvällen var det dags för Quasimodo igen och mina gamla favoriter Kate & Anna McGarrigle med band. I bandet fanns för övrigt Chaim Tannenbaum. En kanadensisk musiker som av någon anledning bodde i Ängelholm en period på sextiotalet och kände min bror Christer. Det hela utvecklade sig till ännu en fantastisk kväll. I en av de mest lågmälda stunderna (kan det ha varit i ”Heart Like A Wheel”?) kom det enda störningsmomentet. Quasimodo låg en halvtrappa ner och plötsligt hördes ett brak från ytterdörren. Någon hade missat sista trappsteget och trillat in genom dörren. Denna någon var Townes van Zandt, som förmodligen aldrig kommit till sitt hotell kvällen innan. Den Townes som trillade in var ett vrak, som knappt kunde stå på benen och som knappt visste var han var. Höga berg och djupa dalar, som sagt var.

 

Efter en introduktion av Chaim, tackade Kate & Anna för övrigt ja till en intervju, var på plats i rätt tid och var alldeles charmanta. Det blev en lång intervju till den tyske skivbolagsrepresentants förtvivlan. Men bara några korta rader i Veckorevyn. Men så här i efterhand, 2026, är det mest häpnadsväckande i hela historien att Veckorevyn överhuvudtaget publicerade någon om Kate & Anna..

Eller kanske är det ännu mer häpnadsväckande att jag råkade befinna mig Berlin i samband med det historiska skeendet som kallas ”die Wende” och att det jag minns mest är Guy Clark, Kate & Anna McGarrigle och Townes van Zandt. Musiknörd, jag?

***

”Rain On A Conga Drum – Live In Berlin” finns inte att streama, såvitt jag kan se inte ens på YouTube. Däremot finns den att köpa på Discogs, både på CD och vinyl. Vinylen är dock svindyr.