Tre sommarskivor för hängmattan

Rootsyland Approved

 

Av Tomas Grip

 

Semestern närmar sig med stormsteg och jag tänkte passa på att tipsa om tre förbisedda mästerverk - var och ett är lika sommarkompatibla som någonsin ett välkylt rosévin i bersån.

The Thorns - "The Thorns" (2003)

När de tre - var och en på sitt håll framgångsrika - sångarna och låtskrivarna Matthew Sweet, Pete Droge och Shawn Mullins slog sina påsar ihop för detta sidoprojekt så blev resultatet oändligt mycket större än summan av beståndsdelarna.

Man skulle nog säga att alla planeter stod på millimetern rätt.

Influenserna är tydliga: här är det Kaliforniens saltstänkta kust och namn som The Beach Boys och Eagles som gäller.

Inte minst vad gäller den fantastiska stämsången.

Här finns minst ett dussin helt felfria låtar, som gjorda att glida fram genom sommarhälsingland med nedvevade rutor och volymen på elva till.

Att man valt att tolka The Jayhawks Blue säger en del om ambitionen och det enda dåliga är väl att det aldrig kom någon uppföljare.

Susanna Hoffs - "Someday" (2012)

Hon är såklart mest känd som sångerska i The Bangles och för sina coverskivor tillsammans med Matthew Sweet. Sitt - överlägset! - bästa album gjorde hon dock 2012 och det är dessutom den perfekta sommarskivan. Tveklöst en förbisedd diamant.

Producenten Mitchell Froom stoppar in cembalo, fjäderlätt blås och lite stråkar på de rätta ställena och minsann om han inte skapat ett anspråkslöst litet kammarpop-mästerverk. Utan att härma eller plagiera så uppstår en sextiotalskänsla som leder tankarna till The Mamas & the Papas och Burt Bacharach.

Varenda låt på "Someday" porlar som en yster vårbäck genom ett ormbunkesnår i morgondimma. Man lyssnar och blir omedelbart på gott humör.

Hoffs är ju inte känd som världens mest uttrycksfulla sångerska, men dessa tio solbesprutade softpopserenader passar både henne och och den kommande semestern som hand i handske. En sen karriärhöjdpunkt för den då 53-åriga Hoffs, som dessutom står som medkompositör på skivans samtliga spår.

Maria Andersson - "Succession" (2016)

Efter sex skivor med Sahara Hotnights var vi nog inte många som såg detta komma.
Soloskivan "Succession" har ett sound som passar bättre i skuggan av en björk än på en stökig rockklubb.

De åtta låtarna (nio, om ni adderar efterföljande singeln Runaway) tassar mjukt på tå i samma strandbryn som till exempel Camera Obscura eller Sarah Cracknell, och anslaget är både lättsamt, somrigt och luftigt.

Maria Anderssons svala röst till cocktail-jazziga popkaramellor över torrt madchester-komp är precis så sommarkompatibelt som det låter.

Med dessa tre sommarskivor i hängmattan finns alla förutsättningar för en skön och avslappnad semester.

Glad sommar alla.