The Jayhawks - Rainy Day Music (2003)

Rootsyland Approved

 

Av Tomas Grip

Betyg: Fem Gripar

 

Det anses väl allmänt som att The Jayhawks genombrottsskiva "Tomorrow The Green Grass" (1995) är deras bästa album även om genombrott kanske fel term i sammanhanget, eftersom bristen på ekonomisk framgång var en av anledningarna till att grundaren Mark Olson lämnade gruppen kort därefter. Vissa kanske förespråkar föregångaren "Hollywood Town Hall" (1992), men väldigt få anger nog någon av de efterkommande albumen som deras favorit. 

Här vill jag ändå kliva upp på barrikaderna och dra en lans för Jayhawks, post-Mark Olson. Många trodde nog det var slutet för gruppen när grundaren Olson lämnade kort efter ”Tomorrow The Green Grass” men gruppen växlade, via en metamorfos till ett poppigare sound, upp under Gary Louris ledning. 

Omstarten "Sound of Lies" (1997) inleds med den pianodrivna midtempo-smockan The Man Who Loved Life, där nya medlemmen Karen Gotbergs bakgrundssång adderar nivåer man inte visste fanns. Redan där cementerar de sitt framtida sound. Inte gör det saken sämre att skivan är fylld av fantastiska låtar i samma anda, där personliga favoriten It's Up To You bara är ett av flera utropstecken. 

Uppföljaren "Smile" (2000) innehöll mer syntar och trumloopar och saknade lite av föregångarens kvaliteter, även om inställsamma I'm Gonna Make You Love Me och balladen Better Days (HUR bra är inte den?) visade att de fortfarande kunde skriva grymma låtar. Icke desto mindre restes frågor om inte gruppen kanske passerat zenit trots allt?

När det var dags att följa upp den, tre år senare, hade man delvis gått tillbaka till sitt americanasound och skivan var mycket mer akustisk och gitarrbaserad än föregångaren. Men den största skillnaden var ändå låtmaterialet. 

Den inledande kvartetten låtar är inte bara det bästa Jayhawks har gjort, utan en av de bästa albuminledningarna någonsin. Först ut är Stumbling Through the Dark som Louris skrivit tillsammans med powerpoplegenden Matthew Sweet. Det är en perfekt öppningslåt som skvallrar om vad som komma skall. 

Sedan följer Tailspin, som den gamle Eagles-medlemmen Bearnie Leadon lyfter till himmelriket med sin banjo. Något som faktiskt känns helt självklart eftersom producenten Ethan Johns har gett dem ett uppdaterat västkustsound som passar dem ypperligt. Det gäller stämsång såväl som ljudbild och instrumentering.

Tredje låten All the Right Reasons är fullständigt ljuvlig med dragspel och en Louris som aldrig sjungit mer innerligt. Raderna "I don't know what day it is/I can't recall the seasons/I don't remember how it got this far" får nackhåren att ställa sig. Fortfarande, så här tretton år senare.

Sist ut av den nämnda kvartetten är Save It For a Rainy Day, som lär vara Louris favoritlåt och ett monster live (själv har jag inte sett Jayhawks live sedan Storsjöyran 2000, så jag kan inte uttala mig om detta).

Men bara för att skivan börjar urstarkt betyder det inte att resten skulle vara dåligt, eller ens medelmåttigt. Skivan fortsätter i samma stil och när jag nu återkommer till den märker jag hur den vuxit genom åren. Faktum är att många av dåtidens recensioner var ganska modesta, med en hel del betygstreor som jag minns det. Med denna fullpoängare får den upprättelsen den förtjänar, tänker jag.

Men åter till låtarna, för det finns mer att berätta. Till exempel att Angyline är ännu en underskön låt med dragspel, stämsång och plockande melodiska gitarriff och att Madman skulle kunna vara ett bortglömt örhänge av Crosby, Stills, Nash & Young. Dessutom är det inte bara Louris som imponerar som låtskrivare. Basisten Marc Pearlmans Will I See You In Heaven är den perfekta albumavslutningen (om det inte vore för da capot Stumbling Through the Dark - Reprise) och trummisen Tim O'Reagan bidrar med två snygga kompositioner: Don't Let The World Get In Your Way och Tampa to Tulsa. Kolla förresten upp hans soloskiva från 2006 om ni inte gjort det. Mycket fin, den också.

The Jayhawks har gett ut ytterligare fyra skivor sedan dess, till och med en där Mark Olson gjorde tillfällig comeback i bandet, och samtliga är väl värda att kollas upp. Ingen kommer dock upp i nivå med ”Rainy Day Music” som album betraktat, även om det finns en hel del låtar i katalogen som gör det.

I år är det 40 år sedan Jayhawks debuterade och med anledning av detta sägs bandet jobba med en ny skiva, producerad av Bob Ezrin (som producerade deras ”Smile”). Planen är att släppa skivan för att sedan ge sig ut på en jubileumsturné. Jag håller tummarna hårt för ett Sverigebesök. Och att albumet håller för mina förväntningar.