Shelby Lynne - I Am Shelby Lynne (1999)

Rootsyland Approved

 

Av Tomas Grip

 

1999 var ett år när jag konsumerade mängder av americana, främst med kvinnliga artister. Året innan hade jag spelat sönder Lucinda Williams "Car Wheels On a Gravel Road" och i början av året kom två skivor jag kom att älska högt: Kasey Chambers "The Captain" och Kelly Willis "What I Deserve". Ingenting kunde dock förbereda mig på en skiva som släpptes under våren: Shelby Lynnes "I Am Shelby Lynne". Att det var hennes sjätte album, visste jag inte då, och det var egentligen oviktigt, för detta var en klassisk game changer i hennes karriär. Tidigare hade hon gjort som tusentals andra artister: kämpat sig fram i Nashville. Inte utan framgång skulle det visa sig: hon hann spela in en George Jones-duett, bli producerad av självaste Billy Sherrill och korsa över till countrypop innan hon tröttnade på att andra tog besluten åt henne.

Istället flyttade hon till Palm Springs och slog sina påsar ihop med producenten Bill Bottrell. Resultatet blev det häpnadsväckande albumet "I Am Shelby Lynne". Här var Nashville-stämpeln noggrant bortgnuggad till förmån för en mix av... ja allt möjligt faktiskt. Det är inte helt enkelt att sätta en etikett på den, men närmsta musikaliska släkting torde vara "Dusty In Memphis".

Skivan blev en stor framgång och i Bollnäs spelade en tjugonioåring den på repeat under en lång, lång tid. Att låten "Dreamsome" hamnade i filmen Bridget Jones dagbok gjorde inte saken sämre. En låt hon för övrigt återanvänt på nya skivan "Consequences Of The Crown". Lyssna på "But I Ain't" och hör själva. Men nu var det "I Am Shelby Lynne" vi skulle tala om.

Här är varenda en av de tolv låtarna små mästerverk. Ofta ganska jazziga och tillbakalutade, men inte alltid. Lyssna på inledande "Your Eyes" eller glädjepillret "Gotta Get Back" och hör en artist med självförtroende och full artistisk kontroll.

Näst sist på skivan har hon gömt mästerverket "Where I'm From". En soulballad som får håret på mina armar att ställa sig i givakt, 25 år efter det att jag hörde den första gången.

Hon har inte lyckats toppa denna på senare år, men heller aldrig varit riktigt dålig. Lyssna gärna på uppföljaren "Love, Shelby" (2001), Dusty-tolkningarna på "Just A Little Lovin" (2008) eller skivan hon gjorde med syrran Allison Moorer, "It's Not Dark Yet" (2017). Eller hennes nya, redan nämnda album såklart.