Josh Rouse är sommarmusik

Rootsyland Approved

 

Av Tomas Grip

 

Om någon skulle väcka mig mitt i natten och be mig tipsa om sommarmusik så är nog Josh Rouse den första jag skulle tänka på. Och mer specifikt: de fyra album han släppte 2003 - 2007.

Efter debuten "Dressed Up Like Nebraska" och uppföljaren "Home" se blev han, lite orättvist, ihopbuntad med den rådande "No Depression"-scenen, en etikett inte ens den tredje, betydligt poppigare "Under Cold Blue Stars" förmådde tvätta bort.

När han slog sina påsar ihop med Brad Jones och spelade in fjärde albumet "1972", som hyllade den soft rock han växt upp med, hände emellertid något. Produktionen andades fluffigt sjuttiotal och låtarna var svala, mjuka, nästan undflyende och groovigt laid back. En succéformel.

Nästa skiva, även den med Jones i producentstolen, tog det hela vidare och frågan är om inte "Nashville" är min absoluta favorit i hans katalog. Kvartetten It's The Nightime, Winter In The Hamptons, Street Lights och Sad Eyes är under alla omständigheter ren genialitet.

"Subtitulo" spelades sedan in i Spanien, dit Rouse flyttat med sin dåvarande fru. Brad Jones flögs in och tillsammans lyckades de fånga den lättsamma känslan som nu var 100% i samklang med dåsiga sommardagar med klirrande isbitar i glasen. Ännu ett mästerverk.

Uppföljaren "Country Mouse, City House" spelades in i Spanien, även den, men den här gången valde Rouse att producera själv. Låtmaterialet var dock fortfarande starkt och den softa sjuttuotals-viben intakt. 

Rouse har fortsatt att ge ut finfina plattor, men dessa fyra har en särskild plats i mitt hjärta och en stor anledning är just den avslappnade sommarkänslan. Dessutom känns de inte ett dugg retro, trots att de så uppenbart sneglar mot Al Stewarts, Carly Simons, Carpenters eller Breads sjuttiotal.

Senaste plattan "Streets Of Your Town" kom förra året och är ett coveralbum. Missa heller inte dubbelsingeln med Peter Morén, som kom tidigare i år. 

Här kommer en genväg in i hans universum: