Israel Nash - Ozarker

Rootsyland Approved

 

Av Tomas Grip

 

Vi har ju kommit till den tid när det börjar bli dags att lista årets bästa skivor, men innan vi gör det tycker jag att vi bör stanna upp och minnas (och spela!) 2023 års finaste album.

Redan på  2021 års mäktiga "Topaz" hade Israel Nash tagit några steg från den pårökta och lite psykedeliska kosmiska country som varit hans signum under några år, och på "Ozarker" tog han steget fullt ut med en skiva som både fräser och sprakar. Som ett americanans wall of sound.

Eftersom han ville hylla sina musikaliska rötter återgick han till den heartland-rock han nosade på redan på genombrottsskivan ”Barn Doors and Concrete Floors”, 2011.

Här håller han inte tillbaka utan det bjuds på öppna spjäll  från start, gitarrerna är fetare än på länge och Nash sjunger de smittsamma refrängerna för full hals. Mitt i denna ljudvägg fanns dock ett allestädes närvarande piano som vägvinnande accessoar vilket var precis vad som behövdes för att få skivan att växa från väldigt bra till den klassiker den väl ändå är. Att han växte upp med Springsteen, Seger och Petty hör man förstås, men även om albumet nog är konstruerat för att susa fram längs dammiga Interstates i USA så funkar det lika bra längs grankantade norrländska riksvägar. Redan i första låten Can't Stop måste han lämna något bakom sig och ge sig ut på vägarna. Ett tema som – metaforiskt och bokstavligt – sedan hänger med skivan igenom.

Låtmaterialet är rakt igenom fantastiskt, och tillsammans med producenten Kevin Ratterman (My Morning Jacket, Ray LaMontagne) skapade han ett album som hamnade högt upp när året skulle summeras.

Faktum är att alla de tio låtarna är singelmateriel, men titellåten med sin la-la-la-refräng, den något mer återhållsamma Pieces och h-i-t-e-n Travel On är tre extra hårda skott i krysset.