Brown Horse - All The Right Weaknesses

Rootsyland Approved

 

Av Tomas Grip

 

Man får inte glömma bort att komma ihåg att lyssna på kanonskivorna från i våras. 

Till exempel denna. 

Brown Horse är ett sexmannaband från Norwich, England, som kombinerar rock och country på ett alldeles eget sätt. Efter förra årets debutalbum "Reservoir" har de turnerat hårt i Europa och det är också där de skrivit och finslipat låtarna som uppföljaren "All The Right Weaknesses" består av.

Redan från början stod det klart att de vandrar på en egen stig i countryskogen. De må vara unga men deras anslag är betydligt äldre och jag tycker att de anknyter till alt-country-pionjärer som Uncle Tupelo och (tidiga) Wilco snarare än dagens americana-scen.

Här vidareutvecklar de deras redan unika sound genom att blanda in lite slacker-rock (eller slacker twang som de själva kallar det) och folk-country a la Silver Jews i grytan.

Den huvudsakliga sångaren Patrick Turner har en sådan där röst man omedelbart identifierar och bakom honom fyller Nyle Holihan och Phoebe Troup gärna på med fin stämsång.

På sin palett har de dessutom pedal steel, dragspel, piano och banjo, vilket är en god förutsättning för ett bra sound.

När de dessutom förfogar över ett gäng fantastiska låtar är det nästan som att måltavlan söker kulan. 

Några exempel: Cordoroy Couch där Turner delar sången med Troup skulle kunna vara ett gammalt örhänge med The Jayhawks, Holy Smoke spritter av pedal steel och dragspel samtidigt som den studsar fram som en modern variant av J Geils Bands Centerfold och Tombland där gitarrerna drar iväg mot Allman Brothers-land. 
Och hur förtjusande är inte den något lugnare Wipers med massor av härlig pedal steel och en öppningsrad som namedroppar Bill Callahan?

Sist på skivan hittar vi det lössläppta glädjepillret Far Off Places som nästan skulle kunna vara en av Van Morrisons frejdigaste sjuttiotalslåtar. Eller kanske snarare: Dexys Midnight Runners som tolkar en av Van Morrisons frejdigaste sjuttiotalslåtar.

Bäst av allt: helheten är bättre än de enskilda låtarna vilket gör detta till ett Album med stort A och en av årets finaste skivor så här långt.