West of Eden, Torpakolonin, Göteborg. 8 aug 2024

Lars Svensson

 

En inställd spelning är också en spelning. Ulf Lundells klassiska sentens är ingenting som Göteborgsgruppen West of Eden skriver under på. När en planerad spelning på hemmaplan i Göteborg ställs in ordnar man med kort varsel en annan när man ändå bokat upp ett speldatum i kalendern.

Den 8 augusti, kl 19 ställer gruppen sig således på Torpakolonins intima dansbanescen i Östra Göteborg. Drygt 100 personer samlas sittande på banans trägolv. Gruppen består av sex medlemmar så det blir trångt på den extremt lilla scenen, den tekniska utrustningen är av naturliga skäl minimal; i stort sätt två mikrofoner. Men vad gör det, ljudet är klockrent.

West of Eden består av Jenny Schaub (sång, dragspel, tin wistle), Martin Schaub (sång, gitarr m.m.), Lars Broman (fiol), Henning Sernhede (gitarrer), Martin Deubler Holmlund (bas) och Ola Karlevo (slaginstrument). Det är i huvudsak Jenny och Martin Schaub som skriver låtarna.  Gruppen har i över tjugo års tid metodiskt spelat sig igenom stora delar av Sverige och kontinenten. Följer man spelschemat på deras hemsida kan man i sitt stilla sinne undra om det ännu finns några ställen där man inte spelat; konsertsalar, klubbar, skolor caféer, vägskäl och privata trädgårdar. Gruppen har sin egen version av The Never Ending Tour!

West of Eden brukar beskrivas som en grupp som spelar irländsk musik. Sant är att musiken vilar på en keltisk botten. Sant är också att de envetet utvecklat sin egen musikaliska särart. Sedvanliga irländska pubdängor finns (såvitt jag vet) inte på repertoaren. Deras sublima Taubealbum (2021) är ett lysande exempel på gruppens innovativa förmåga att tolka Taube med en keltisk klangbotten.

Spelningen på Torpakolonin innehåller låtar från i stort sätt hela karriären men med fokus på det senaste albumet, temaplattan ”Whitechapel” om den ökända stadsdelen i 1800-talets London, där seriemördaren Jack the Ripper begick sina våldsdåd. ”Whitechapel” är gruppens hittills bästa album. Låten ”Mudlarking” visar övertygande att man i dag är en av landets bästa grupper oavsett genre. Vi bjuds också på fina versioner av ”Dark Annie”, ”Sweet Violets” och ”Read All About it” alla från nya albumet. Här visar WOE sin förmåga att gestalta låtarnas ofta mörka innehåll.

Resultatet är mycket övertygande och spelskickligheten självklar. Det är också överraskande hur väl Taube-låtarna, då inte minst historien om ”Karl-Alfred och Ellinor” passar in i ”Whitechapels” narrativ. Vi får oss också till livs två låtar från emigrantalbumet ”Look to the West” där den gripande instrumentala ”Teklas Tune” visar att ibland säger musiken mer än ord.

Sammanfattningsvis bjuder WOE under 90 minuter publiken på en smakfullt sammansatt spelning. Nästa år vill jag gärna se dem på en större scen; varför inte på Way Out West?