Wendy Webb - Silver Lining

Albumrecension

Av Lars Svensson

Fjärde låten på Wendy Webbs sjätte album är klassikern ”I´ve Grown Accustomed to Your Face”. Det är här det vänder, från ett lite förstrött lyssnande där jag tänker Rickie Lee Jones, Laura Nyro kanske också en Carole King, bra men inte uppseendeväckande. Det är femtiotalsklassikern från ”My Fair Lady” som förlöser albumet för att slutligen landa i en musikalisk upplevelse som är hart när omöjligt att sluta lyssna på.

Förutom att vara en lysande låtskrivare, huvuddelen av materialet är hennes eget, är Wendy Webb en lyhörd pianist som varsamt med sitt pianospel väver text och melodier samman till något större än dess enskildheter. Sång och piano är inspelat live medan övriga instrument är pålagda efteråt, men det märks inte.

Bortsett från titellåten finns här inga egentliga up-tempolåtar men Webb visar ändå sin förmåga att variera musiken, man skulle kunna påstå att låtarna är efterhängsna; de ger sig inte, de kommer ständigt tillbaka vid varje lyssning. På ”Blue Skys On the Way” bidrar Cowboy Eddie Long med ett utomjordiskt vackert dobrospel. En eloge också till albumets producent Danny Morgan som med sitt bongospel förgyller den latinamerikanskt inspirerade ” I´ve Never Been to Argentina”.  John McLanes saxofonsolo i ”The Rhythm of Your Love” förtjänar också att lyftas fram. Albumets starkaste låt är annars sköra ”Jasmine Nights” där Wendy Webb varsamt visar oss vilken fullfjädrad låtskrivare hon är.

Vill man sätta etikett på Wendy Webbs musik kan en kombination av folk-, pop och jazz fungera. Själv väljer jag sofistikerat och sensuellt. Länge sedan jag kunde sätta sådana etiketter. Ett av årets bästa album.