Valter Nilsson - Högsbo Riviera

Albumrecension

Betyg: Fyra goa Gripar

Av Tomas Grip

 

Knappt ett år har gått sedan Valter Nilsson släppte sitt första svenskspråkiga album "Bland de gyllene och de allmänt brända", men att mycket har hunnit hända sedan dess är ändå ett stort understatement.

I slutet av förra året utannonserade han tre spelningar på Nefertiti, där var och en sålde slut på under minuten.

I samma veva såg jag honom på Fasching i Stockholm, (lapp på luckan där också) och kunde konstatera att även en blind hörna kan hitta ett korn, eftersom  jag i min recension av förra albumet, förutspådde allsång och hyttande nävar. Och SOM det sjöngs och hyttades.

Nästa steg var att boka det större Pustervik för en spelning nu i påsk. Historien upprepades och också de två extraspelningarna sålde slut fortare än någon hann säga Feskekörka.

Men alla som vill se Valter skall också få se Valter, därför planerades en spelning på Bananpiren, med plats för 12 000 personer, in i sommar. 

Den här gången tog biljetterna slut på ett drygt dygn. 

Addera ett succéartade gästspel i Musikhjälpen, på Rootsy Vinterfest och på Håkan Hellströms Scandinavium-spelning härom dagen, samt att flera låtar snurrar frekvent i P3 så förstår ni att läget är ett annat nu när uppföljaren skall släppas.

På "Högsbo Riviera" upprepas succéreceptet från föregångaren och ingredienserna är främst två: dels det samspelta sjumannabandet Stigberget med vapendragaren och producenten Johan Weber i spetsen, men nog så viktigt är också arbetartexterna och den göteborgska geografin. 

Ni som hört live-monstret Jerry, som handlar om en hamnarbetares sista dag innan pensioneringen, vet vad jag talar om. "Men det är också en låt till alla som kliver upp och knegar en måndagsmorgon" enligt upphovsmannen själv. 

Att Valter Nilsson jobbat som truckförare, lastbilschaufför och är nyutbildat sjöbefäl ger dessutom tyngd bakom orden. 

Av skivans nio låtar har ni säkert redan hört de fem singlarna som släppts. Pang Pang och titellåten har funnits ute länge och är redan cementerade i hans live-set, hemstadshyllningen Göteborg och Lukas, Dennis och Farsan lär ni inte ha missat om ni befunnit er nära en radio den senaste tiden, medan Amanda Bergman-duetten Buddy är en nyinspelad försvenskning av en låt från hans engelska skiva "No Major Change" från 2019.

Man kan väl säga att han och kapellmästare Weber iklätt den en lite lyxigare kostym, vilket för övrigt beskriver hela skivan rätt bra.

Att bjuda in Bergman som duettpartner är förresten en vinstgaranti. Precis som på Tarantula Waltz-samarbetet Ingen så nära inpå från härom året, lyfter hon låten över betygsskalan bara genom att öppna munnen.

Sedan senast har man vridit upp guldkanten ett par snäpp med hjälp av stråkar, souligt blås och ett lite slickare sound. Sån tur och Kalifornien är bra exempel på detta medan Flytthjälpsboogien Händer med ackuratess visar att han fortfarande kan rock'n'rolla.

Sist på skivan ligger den underbara balladen Det går som det går, vars avslutande saxofononparti är som gjort för att ljuda genom göteborgsnatten. På Bananpiren, eller kanske på Ullevi. Tankarna går faktiskt till en annan göteborgare som brukar hålla till där.

Jag sätter betygsfyran med vetskapen om att den kommer att utvecklas till en fullblodsfemma live, för det är där Valter Nilsson & Stigberget bäst kommer till sin rätt.

Själv säger Nilsson att han med detta album "vill höja rösten hos människor som tidigare inte kommit till tals och i bästa fall kunna göra folk i stort gladare". 

Ett citat som motiverar en plats bland de stora, bara det.

Högsbo Riviera släpps i morgon