Uni Boys - Uni Boys

Albumrecension

Betyg: Fem Gripar

Av Tomas Grip

 

Att powerpopen hade sin första storhetstid på sjuttiotalet vet vi alla. Kanske inföll den andra på nittiotalet, med artister som Matthew Sweet, Fountains of Wayne och Posies med flera. Nu finns tecken på att en ny storhetstid är i vardande, och i bräschen går The Lemon Twigs och Uni Boys.

De sistnämndas album "Buy This Now!" var ett av 2023 års bästa och när de nu släpper uppföljare har knivarna slipats ytterligare. Förra skivan producerades av bröderna D'Addario i Lemon Twigs, men den här gången nöjer sig dessa herrar med att lägga stämmor och spela keyboards. Däremot skickade de fram sin ljudtekniker Paul D Millar till producentstolen och resultatet är en skiva fullmatad med treminuterstrudilutter utan krusiduller, full av borde-vara-hits.

Powerpopen - liksom countryn/americanan - är en genre där man brukar få skölja bort en hel del halvdassiga låtar för att hitta de ädla spåren. Å andra sidan är guldklimparna desto mer högkaratiga när man hittar dem. Här är hittar ni emellertid inga halvmesyrer, jag lovar.

Uni Boys är lite unika i den mån att de inte tar avstamp i de vanliga banden på B: Beatles, Beach Boys, Big Star eller liknande. Istället är det skinny tie-banden från skarven 70/80-tal som tankarna oftast går till. Med inspiration från The Cars, The Romantics, Blondie (Förvisso med B som begynnelsebokstav) eller The Vapors blir det dessutom så mycket roligare.

Ibland adderar de också in lite femtiotalsinfluenser. Ett sådant exempel är skivans bästa spår - You'll Curse His name Again - där de låter som Ramones, spelandes Beach Boys-covers i en nyinspelning av TV-serien Gänget och jag. Ren glädje.

Förutom ett stort knippe dansanta (ja, faktiskt) upptemponummer har de dessutom den goda smaken att dra ner tempot en smula i ett par låtar så att vi får hämta andan. De (tänker främst på Abra och Genevieve) råkar dessutom vara riktiga toppspår.

Detta är ju en genre där det ligger i sakens natur att blicka bakåt, men trots uppenbara influenser känns det aldrig som att Uni Boys härmas eller kopierar. Snarare tar man ett steg bakåt och två framåt. Detta är ljudet av våren 2026, åtminstone i min värld.