The black nothing - Midt i en fremtid

Albumrecension

Av Magnus Eriksson

 

Kanske någon opponerar sig mot etiketten ”jazz” på tiomannabandet The black nothings musik. För den experimentella attityden och den fria improvisationen behövs dock inte andra beteckningar. Gruppens nya skiva Midt i en fremtid tolkar de sista faserna i Alzheimers sjukdom, som Anders Filipsens far drabbades av, från Synker och stirrar till Forgår og fornys.

Filipsen har komponerat all musiken, eller skapat ramarna och gett elektroniska bakgrunder för sina medmusiker improvisationer. Elektronik, blås, cello och slagverk dominerar ljudbilden, liksom Qarin Wikströms röst. Musiken är ofta fragmenterad, kanske mer ju längre fram i processen vi kommer, även om splittringen tar (paradoxal) form i brytning mot tydligare mönster.

Musiken har programkaraktär. Den speglar faktiska erfarenheter hos Filipsen. Jag kan inte ha någon uppfattning om förhållandet mellan dessa och musiken. Låt mig bara rekommendera musiken för dess gripande karaktär.