Su Andersson - Postcard

Albumrecension

Av Lars Svensson

 

Jag tänker på Paul Simon när jag lyssnar på Su Anderssons nya album. Här finns en lekfullhet och inte minst omsorg om detaljer som i mycket påminner om Simons sätt att skriva och arrangera låtar. Ett bra exempel hörs redan i inledande ”Voices from the future” där en kort pianoslinga i slutet sätter sig i min hjärna och vill inte släppa taget. Det finns gott om sådana finurligheter på de tio vykort som Su skickat iväg till oss lyssnare. Låtarna är inspirerade av en tågresa genom delar av Europa som Su Andersson gjorde 2021. En odyssé som börjar och avslutas i Hamburg.

"Postcards" kan beskrivas som ett antal ögonblicksbilder där Su Andersson nyfiket observerar och förmedlar stämningar från olika städer, ofta är texterna raka och avskalade. Skickligt använder hon sig av andra språk i flera av låtarna som ju är skrivna på engelska. I två av mina favoritlåtar ”Sin palabras” och ”Oh la la, Oh la la” flyter spanska och franska helt naturligt ihop med engelskan. ”Pink shelter and bodyguards” med utsökt text där du rent fysiskt kan förnimma dofter och smakar från Montpellier, i mitt tycke albumets kronjuvel. Den bluesbaserade ”Based on a true story” slarvas inte heller bort och lyfter fint fram Su Anderssons sång. Hennes vokala uttryck vill jag nog beskriva som ”bossigt” snarare än som ljuvt. Rösten tar för sig, inte minst i  den sköra ”Sunset unlimited”, en låt Van Morrison hade dött för.

Det finns en påfallande frenesi och musikalisk glädje samspelet mellan Su och övriga medmusikanter Axel Olsson, Malin Almgren, Axel Croné och allestädes närvarande Henning Sernhede.

”Postcard” är med sina dryga 34 minuter ett ganska kort album, men underbart kan som bekant också vara kort. Su Anderssons album är ett sådant album