Rose City Band - Sol Y Sombra

Albumrecension

Av Tomas Grip

 

Från Portland, Oregon kommer Rose City Band och centralfiguren Ripley Johnson som, förutom att han sjunger och skriver låtar, även spelar gitarr så det står härliga till. När bandet dessutom förfogar över pedal steel-gitarristen Barry Walker så har man krattat manegen bra vad gäller det förtrollande och allestädes närvarande gitarrspelet på denna deras femte skiva.

Ett lysande exempel på detta är den underbara "Radio Song", där Walkers steel drar lasset fram till att Johnson tar över i ett fantastiskt lite utspejsat solo. Allt emedan låten tuffar på med drömsk sång samtidigt som solen sakta sänker sig i Stilla havet.

Vill man göra det lätt för sig kan man bunta ihop dem med kaliforniska cosmic country-band som Beachwood Sparks och Pacific Range, men även om tydliga släktskap finns så tycker jag nog att Rose City Band växer på en egen gren av countryträdet. Visst lyckas även Johnson och kompani på ett förträffligt sätt kombinera Flying Burrito Brothers med den västkustska popen, men med en alldeles egen särprägel. Det sirliga och vackra gitarrspelet är en ingrediens, den släpiga sången är en annan. Faktum är att Johnson i vissa stunder påminner en hel del om Dean Wareham och hans Luna. Lyssna på "Sunlight Daze" och "Wheels" så förstår ni vad jag menar. 

De inledande två låtarna har bra driv och fingerfärdigt gitarrspel: orgeldrivna "Lights On the Way" och "Couldn’t Live a Day Without You". Sedan dras tempot ner en smula för att - på det stora hela - stanna där på resten av skivan. Vilket jag inte har några som helst problem med. Det är precis här: med den lite släpiga countryn som de känns mest hemtama.

Sjunde låten "Seeds of Light" är ett litet örhänge som faktiskt påminner en hel del om nittiotalsbandet The Charlatans hur inkompatibelt det än må låta. Den gemensamma nämnaren är stämsång och inspiration från sextiotalets psykedelia.

På sista låten, den lugna och nästan svävande "The Walls", är orgeln tillbaka och tillsammans med Walkers pedal steel skapar de stämningar som skickar sköna kårar längs ryggraden. Det är ett värdigt och på alla sätt fantastiskt avslut på ”Sol Y Sompra”. Som för övrigt är spanska för sol och skugga. Ett passande namn eftersom albumet består av precis detta: solbestänkt pop och lite skuggigare country.