Review

nov 20, 2026
Review

nov 20, 2026
Albumrecension
Av Mats Carlsson
Irländska folkbandet Lankums Radie Peat har just släppt sitt första soloalbum, ”No Human Tounge Can Tell” vilket är ett verk som domineras av hennes intensiva sångröst och en spännande eklektisk indie-folk med en lyckad kombination av starka sångpartier och emotionellt laddade mörka melodier. Det finns ett till skönhet omslipat tungsinne vilande över mycket av arrangemangen på albumet och den estetiken får mig att dra vissa paralleller till den musik som finsk-danska Mirja Klippel eller fransk-brittiska This Is The Kit skapar.
Peat har här gjort egna suggestivt dunkla, men samtidigt vackra tolkningar av olika sånger om kvinnors kamp, lidande, styrka och uthållighet. Där bland finner vi ”Still I Love Him”, av John Francis Flynn, en sång om en kvinna som trots makens övergrepp inte kan få sig att överge honom, samt ”Hares On The Mountain” - Shirley Collins klassiska folklåt från 1960-talet. På den irländska folklåten ”The Moon And Stars” gjorde hon smärre justeringar i texten för att lyfta fram det kvinnliga perspektivet på hur aborter utfördes i gångna tider. Där finns även en gammal s.k. murder-ballad, ”Willow Garden”, mest sjungen i Appalacherna i USA, men med irländska rötter ända tillbaka till tidigt 1800-tal.
Peat började redan vid unga år musicera inom traditionellt irisk folkmusik tillsammans med sina systrar. Genom musiken träffade hon Cormac Mac Diarmada med vilken hon längre fram gick ihop med bröderna Ian och Daragh Lynch för att forma folkbandet Lankum vars debutalbum, ”Where Did We Goe Wrong?!” kom 2003. Gruppen har sedan utvecklats till ett av de mest framgångsrika och hyllade banden för samtida irländsk folkmusik.
Det har alltså dröjt i över tjugo år innan Peat satsat på en egen solokarriär, men den som väntar på något gott har inte väntat för länge i det här fallet, för detta är alltså ett synnerligen starkt album att sjunka in i nu när höstmörkret ligger runt oss.