Natalie Jane Hill – Hopeful Woman

Albumrecension

Av Mats Carlsson

 

Natalie Jane Hill, boende i Ashville, NC skapar sin egen typ av folk-countrymusik bakom sin mycket personliga, ”tillbakalutande” sång, inte helt olikt Kassi Valazza eller kanske ännu mer, Alela Diane. På det lyckade debutalbumet ”Azalea” från 2020, som hon jobbade fram ihop med producenten Jared Michael Pepper, domineras kompet av hennes drivna akustiska gitarrspel med bara något enstaka annat instrument, vilket i sin enkelhet ger stort utrymme för Natalie Janes uttrycksfulla röst i de lätt suggestiva och molldoftande kompositionerna.

Hon kommer ursprungligen från Texas, men det var när hon flyttade till The Blue Ridge Mountains-regionen 2013 och blev involverad i den lokala musikscenen som hon utvecklade sin egen särart som artist. På uppföljaren ”Solely” (2021), producerad av Jason Chronis, möter vi en utökad ljudbild och mer komplexa arrangemang. Där finns cello, pedal steel, vibrafon, autoharpa och slagverk som skapar en fin bakgrund bakom hennes sång och utsökta gitarrspel i de vackra melodierna.

På nyutkomna tredje albumet ”Hopeful Woman” hör vi multiinstrumentalisten Mat Davison (Twain) med pedalsteel,flöjter,bas,keyboards och fioler tillsammans med bland andra Austin Vaughn på trummor. Jason Chronis är återigen producent på denna mycket lyckade platta. Musiken som spelades in delvis i Lockhart,Texas och delvis i norra North Carolina är en fortsatt utveckling mot ett rymligare, ännu större och fylligare bandsound utan att för den skull förlora intimiteten i Natalie Janes sånger. Albumet domineras av vackert drömska, svävande kompositioner som ”Lucky to be” eller ”Blue is the color of my sun”, men även där finns även lite mer uptempolåtar som ”Never left me” och ”Oranges”. En platta att låta sig fångas in av och svepas med, bort från omvärldens problem och svårigheter.