Mavis Staples – Sad and Beautiful World

Albumrecension

Betyg: Fem Gripar

Av Tomas Grip

 

Mavis Staples har en karriär som sträcker sig från när hon lade soulens första grundstenar med The Staple Singers i slutet av femtiotalet och stod på medborgarrättsrörelsens barrikader, till senare års soloskivor och samarbeten med namn som Jeff Tweedy och M. Ward.  Att hon inte tilldelats Polarpriset måste väl ändå räknas som en präktig pinsamhet?

Senaste singeln "Human Mind" skrevs speciellt åt henne av Hozier och Allison Russell. Den inleds: “I deal in love baby, in good words from above … and I ain’t giving up.”

Och det är ungefär så det ligger till. För ett par år sedan hotade hon att lägga karriären på hyllan, men insåg snart att det vilade ett ansvar på henne att tända ett ljus i mörka tider. Att inte ge upp. "Human Mind" är förvisso den enda nyskrivna låten på denna hennes fjortonde soloskiva, men övriga nio låtar är så minutiöst utvalda och framförda att det vore en skymf att kalla det ett coveralbum. Någon har bara råkat spela in dem före henne, det är allt...

Tillsammans med producenten Brad Cook har hon valt ut låtar som spänner sig över sju årtionden och det räcker med att läsa låttitlarna för att känna hur hon gjuter mod i oss.

Skivan inleds med Tom Waits "Chicago" som uttrycker hopp och längtan efter förändring. Det är en bullrig inledning där gamle Buddy Guy gästar på bluesig gitarr. Som att hon verkligen vill pocka på uppmärksamheten. ”Lyssna här, för jag har något att säga!”.

Resten av skivan är mycket mer sparsmakad och soulig på det sätt vi lärt känna tjugohundratals-Mavis. Det är svårt att inte dra paralleller till Solomon Burkes makalösa Joe Henry-producerade ”Don't Give Up On Me” från 2022. Dels för anslaget och fingertoppskänslan i låtvalen, men också på grund av Mavis röst - som med åren sjunkit någon oktav - och sätt att sjunga. 

Vi får versioner av Kevin Morbys "Beautiful Strangers" och Sparklehorses "Sad and Beautiful World" som slår originalen, även om det är orättvist att jämföra eftersom detta är stjärnstoft från en av soulens mästare. Sedan följer den redan nämnda "Human Mind". Hela tiden med Mavis nästan hypnotiska röst i förgrunden. Faktum är att Cook lär ha byggt inspelningarna runt den, för att sedan addera instrument för instrument, ytterst försiktigt för att inte överskugga hennes utmärkande stämma.

Huruvida versionen av Gillian Welch "Hard Times" är bättre än originalet spelar egentligen ingen roll, men i detta sammanhang är den alltigenom perfekt. Den bevisar dessutom den gamla devisen att country och soul egentligen bara är olika skinkor på samma stjärt.

Frank Oceans "Godspeed" har jag ingen relation till, men Mavis gör den andäktigt över ett blåsarrangemang som leder tankarna till New Orleans. Låten avslutas med ett spoken word-parti av poeten Kara Jackson.

Sedan följer en version av Curtis Mayfields "We Got To Have Peace" där hon uppdaterar upphovsmannens sjuttiotalssoul till precis den varma och återhållna soul vi förknippar med hennes senare karriär. Kanske är det den enda av skivans tolkningar som inte slår originalet på fingrarna?

Även Leonard Cohens "Anthem" gör hon till sin egen. Med sordinerat blås i ryggen tar hon den till höjder man inte trodde fanns. Utan att på något sätt förhäva sig. Less is more. Som Cash på sina "American Recordings". Efter att ha lyssnat på den i lurar måste jag pausa och hämta andan. 

Sedan återstår två låtar, varav den första är "Satisfied Mind", en country-standard, inspelad av varje artist värd namnet. Självklart gör hon en ljuvlig och återhållsam version. En dag på jobbet för 86-åriga Staples.

Och sist ut: Eddie Hintons "Everybody Needs Love". En av mina favoritlåtar, perfekt som den är och därmed omöjlig att förbättra. Eller?

Nja. Förbättra är kanske fel ord. Hon tar den bara i en annan riktning, men maxbetyget cementeras bara. Ungefär som när Billy Paul tog Elton Johns i alla avseenden perfekta "Your Song" och förädlade den ytterligare.

Hon har gjort fantastiska skivor förut, inte minst Tweedy-samarbetena ”You Are Not Alone” och ”One True Vine”. men jag tvekar ändå inte att kalla detta för hennes största stund post-Staple Singers.

Kalla det bara inte ett coveralbum.

"Sad and Beautiful World" släpps i morgon fredag.