Lady Psychiatrist´s Booth; For Research Porpoises Only

Albumrecension

Av Lars Svensson

En påhittad (?) berättelse om fyra kvinnliga patienter som på femtiotalet skrivs in på psyket efter att ha blivit lämnade av sina respektive män. Syftet är att studera deras beteenden efter att ha blivit dumpade. Låter det som något att göra ett album av? Definitivt menar jag, albumet har gått på repeat den senaste tiden (jo, jag lyssnar fortfarande på fysiska fonogram).

Det går att tänka på systrarna McGarrigle, men Lady Psychiatrist´s Booth som består av Ashley E. Norton, Amanda Albini och Marcia Claire är snäppet mer anarkistiska i sitt uttryck än sina kanadensiska kolleger. Albumet består av elva egenskrivna låtar som alla väver fram rollfigurernas olika öden men är samtidigt starka nog att stå på egen hand. Samtliga låtar håller sig inom treminuters speltid och sätter sig så gott som omedelbart i hjärnan. Förutom att trion hanterar en mängd instrument har de viss hjälp av producenten Johnny Garcia på gitarr och Laura Hall på piano och dragspel.

Texter, musik och sång är häpnadsväckande bra; känslor flödar ur såväl strupar som instrument. Öppningsspåret ”Hell in Michelle” är en kaxig inledning där kedjor anger takten och följs av minst lika kaxiga ”Joelle” med uttrycksfullt violinspel. Bästa låten är ”When I Grow Up” där mandolin och dragspel starkt bidrar till trycka på repeatknappen.

Ett galet bra album.