Judy Blank - Big Mood

Albumrecension

Betyg: fyra Gripar

Av Tomas Grip

 

Jag upptäckte henne först via Dylan Earl, med vilken hon spelade in den fantastiska singeln Never Said a Word, 2021. Det var också med Earl jag hörde den live första gången, men det var Judy Blank som fick mig att fullständigt bländas, när hon framförde den på Stockholm Roots förra året.Där provspelade hon också flera nya låtar för första gången och ända sedan dess har jag väntat på denna skiva. 

Och nu - sju är efter senaste albumet - är äntligen storbolagsdebuten Big Mood här. 

Den som hoppats på en fortsättning av den Nashvilleinspelade Morning Sun riskerar dock att bli lite besviken, för här finns väldigt lite av de americanadoftande singer/songwriter-serenader som fyllde föregångaren.

Istället får vi en softpoppig och lite sjuttiotalsinspirerad samling låtar som bubblar av Blanks smittande glädje och charm.

Visst finns här ett par lägersldsballader (hej Indian Summer Pool Co.) och relativa rackarrökaren Pony, men mest av allt får vi smittande gladlåtar i gränslandet mellan Cardigans och girl groups med melodislingor från svunnen kalifornisk dåtid.

Flera låtar har guldskimrande utropstecken efter sig. Inledande glädjepillret Killing Time, urtjusiga Fading Star och den McCartney-doftande I'm Out är blott tre av många höjdarspår.

Holländske Blank, som numera är bosatt i Nashville, är sedan en tid också bassist i gruppen Susto som kompar (plus att sångaren Jusin Osbourne bidrar med finfin duettsång) på ett annat av skivans absoluta toppnummer: Cosmic Kids.

Detta är helt klart ett album ni måste kolla upp, dessutom med några fina texter om psykisk ohälsa, klimatförändringarna och socialt patos.