Joe Pernice - Sunny, I Was Wrong

Albumrecension

Betyg: 4 Gripar

Av Tomas Grip

 

Ända sedan Joe Pernice lämnade Scud Mountain Boys och började göra skivor med sin broder Bob i Pernice Brothers har varje album innehållit en eller ett par knakelikbraklåtar av gigantiska mått. Den första låt jag någonsin hörde med dem var sannerligen inget undantag: Crestfallen från Pernice Brothers debutskiva fanns med på en av de CD med Alt-Country (som det kallades då) som medföljde tidningen Uncut i slutet av nittiotalet. 

Som Teenage Fanclub-fan golvades jag totalt av den skimrande popen: de till och med lånade outrot från Fannies The Concept och cementerade därmed ett släktskap till skottarna som sedan följt dem genom karriären. Och så har det fortsatt: de flesta skivor han gett ut har innehållit minst en vidunderlig poplåt att dyrka, oftast som inledningslåt. 

På nya soloskivan (nu är det tydligen slut med alla bandkonstellationer - i fortsättningen är det bara "Joe Pernice" som gäller, deklarerar han) heter inledningslåten Peace In Our Time och den är såklart bäst på albumet. Däremot är den ingen tjottablängare med power i gitarrerna som på många av hans tidigare plattor.

Detta är något helt annat: en lugn vals utan krusiduller. Däremot har den en melodislinga som är så självklar att den känns evig: en sådan där låt man tror redan är skriven, som har funnits i luften i väntan på att någon skall plocka ner den. Simplicity.

Jag hade inte blivit förvånad om den angett Stephen Foster som upphovsman (han skrev bland annat Hard Times (Don't Come Here Around No More) men i övrigt råder jag er att googla honom) och den hade passat lika bra runt en lägereld i en John Ford-film som i en spellista från i år.

Musikaliskt låter alla Joe Pernices skivor egentligen ganska lika, ibland med lite rakare pop, ibland lite mer orkestralt - men alltid med fint melodisinne.

Att han ofta sorteras in i americana-facket är lite märkligt tycker jag, men det beror nog till stor del på att det är därifrån han kommer. Lyssna in hans gamla band Scud Mountain Boys - framför allt albumet "Massachussetts" - så förstår ni vad jag menar.

På "Sunny, I Was Wrong" känns dock americana-epitetet plötsligt lite aktuellare igen. I vanlig ordning finns här såklart ett antal snygga poplåtar med Joe Pernice karaktäristiska röst (full av härlig luftgenomströmning) i centrum, men här får elgitarren oftast stå tillbaka för akustiska diton och fint pianospel. Detta gör att hela anrättningen känns en smula mer rootsig.

Som vanligt när vi snackar Joe Pernice är lägstanivån hög och den lite softare approachen passar honom fint. Låtar som titellåten, Force Feed the Fire eller Twenty-Thousand Times hade passat lika bra på en Justin Townes Earl-skiva som på Velvet Crushs underskattade "Soft Sounds".

Trots prominenta gäster som Aimee Mann, Rodney Crowell och Jimmy Webb är det Joe Pernice själv som lyser starkast här. Inte ens gamle New Mendicants-kollegan och Teenage Fanclub-mannen Norman Blake tillåts sätta särskilt stort avtryck, låt vara att Rather Look Away är en av skivans allra finaste stunder och deras röster smälter samman som renaste guld.

Pernice och hans olika grupper har sällan tilldelats stort utrymme i tidningsspalter eller försäljningsstatistik, vilket om inte annat bevisar att vi lever i konstiga tider. 

Förutom finurliga texter skriver Joe Pernice dessutom både böcker och poesi. Hans favoritpoet sägs vara Tomas Tranströmer och nog kan man ana en viss Sverige-vurm i hans texter också, med låttitlar som The Ballad of Bjorn Borg (från skivan ”The World Won’t End, 2001) och Solidary Swedish Houses från hans album med Chappaquiddick Skyline.

Är ni inte redan invigda så börja med att kolla upp är hans skivor tillsammans med brorsan Bob i Pernice Brothers. Finsmakarpop med stort F och P. 

Kolla sedan upp soloskivan Big Tobacco (2001), redan nämnda Scud Mountain Boys och plattan med Chappaquiddick Skyline (2000).

Sist, men absolut inte minst: skivan han gjorde tillsammans med Norman Blake under namnet The New Mendicants, (2014).

Bägge bodde i Kanada med kanadensiska fruar och steget till en gemensam skiva var inte långt. Albumet tog det bästa från bägge världar (två ganska likvärdiga världar i och för sig) och resultatet blev precis så bra som man hade hoppats.

En popjuvel väl värd fem skinande Gripar!!

Spotify har "tappat bort" några Scud Mountain Boys-album samt The New Mendicants femplusskiva, så de får ni leta i skivbackarna efter, men här är ändå en lista som med emfas bevisar att Joe Pernice är en av vår tids största popsmeder.