Jesper Lindell - Royal

Albumrecension

Fyra Gripar

Av Tomas Grip

 

I helgen drar andra upplagan av Brunnsvik Music Festival - eller som den numera heter: Jesper Lindell Festival - igång. I samband med detta släpper också huvudpersonen skiva nummer två från sin resa genom den amerikanska södern och dess klassiska skivstudios.

Vid det här laget har ni säkert hört historien om när Jesper och bandet spelade in två skivor på fyra dagar. Först sladdade man, jetlaggade och trötta, in i klassiska Muscle Shoals där man lyckades tillföra precis rätt mängd Brunnsvik-sväng i de nio soul-klassikerna och nu är tiden kommit för skivan de spelade in i Memphis Royal Studios.

Även detta är en skivstudio som andas musikhistoria, främst för att Al Green spelade in alla sina klassiska femplusalbum här under sjuttiotalets första hälft. Producent och arrangör var då Willie Mitchell - och när Jesper besökte studion leddes inspelningarna av sonen Boo, som också driver studion tillsammans med bland andra systern Oona.

På föregångaren tolkade man soulklassiker som var så monumentala att det nästan var ett självmordsuppdrag att försöka tillföra något till de redan cementerade originalen. Trots det lyckades man få dem att svänga på sitt eget, vid det här laget, patenterade vis, även om jag gärna hade sett att man vågat stöpa om dem i arrangemang längre från originalen.

Den här gången finns det några lite mindre sönderspelade låtar bland tolkningarna, något som gör det hela lite intressantare tycker jag. Att inleda med Wearin' That Loved-On Look, precis som Elvis gör på superduperalbumet "From Elvis In Memphis" tyder på stort självförtroende, och visst gör de det med äran i behåll, även om den ligger väl nära originalet.

Det är dock på andra låten det börjar hända grejer. Eftersom jag, av någon outgrundlig anledning, aldrig hört Amazing Rythm Aces original blir jag såklart fullkomligt golvad av King Of The Cowboys. Håret ställer sig i givakt över hela kroppen och jag tänker att jag nog skall vara tacksam över att jag fick höra den för första gången i precis den här versionen.

Tredje låten ut är Margie Josephs Sweeter Tomorrow. Även denna är mindre sönderspelad än klassikerna från den förra skivan och även denna är en särdeles lyckad tolkning, där blås och körer tar den till höga höjder.

Sedan följer två klassiska soulballader: Ann Peebles I Can't Stand The Rain och Sam & Daves When Something Is Wrong With My Baby. Eftersom jag lyssnat på bägge originalen otaliga gånger så känner jag inte att de tillför särskilt mycket, även om de självklart är hundraprocentigt utförda och produktionen är underbart fet och svulstig. När de ljuder genom Brunnsviknatten i helgen kommer de dock att framkalla hudknotter törs jag lova.

Det är dock den sjätte låten som är skivans stora utropstecken. Självklart har jag även The Letter i mitt DNA, men vad är nu detta? Ett arrangemang som sprudlar, spritter och svänger så att det svartnar. Så här lät aldrig The Box Tops. Det visar sig att man istället för att göra en cover rakt av, istället har tolkat Joe Cockers version från 1970. Och här överträffar man sig själva kan jag lova. Kanske stod Royal Studios bara och väntade på att ett gäng ynglingar från Sverige skulle ramla in och sätta den definitiva versionen?

Efter denna knockout kommer en till, låt vara lite mer återhållsam. Goffin/Kings No Easy Way Down är såklart mest känd med Dusty Springfield, och inledningsvis låter den inte särskilt annorlunda. Men så, någon gång mitt i, stegrar den sig sakta för att slutligen landa i något som skulle kunna vara Elvis i American Studios (nästa studio i Memphis att besöka, kanske?). Man önskar att den hade fått fortsätta att växa sig katedral-stor ytterligare någon minut.

Sedan följer Frazey Ford-duetten Trying To Live My Life Without You som de gör så bra att den eviga frågan om vem som gör den bäst: Otis Clay eller O.V. Wright, nästan, men bara nästan, måste omformuleras.

Vilket leder oss till den avslutande låten: Pops Staples Witcha Way Did It Go. Även detta är en låt jag aldrig hört förut (ja, jag skäms lite) varför jag hör den med oskuldsfulla öron. Det känns lite som att lyssna på en uppdaterad arkivrensning från Stax Records.

Slutresultatet är bättre än Muscle Shoals-skivan, inte för att låtar eller framförande är så mycket bättre, utan på grund av mindre uttjatade (i den mån det ens är möjligt för dessa låtar att bli "uttjatade") originallåtar. Även om det är covers vi snackar om skall gudarna veta att få, om ens någon, hade klarat av att göra dessa låtar rättvisa som Jesper gör. Band, sång och produktion får fem Gripar.

Skivan släpps som sagt på fredag och eftersom Jesper & The Brunnsvik Sounds med Brunnsvik Horns avslutar bägge kvällarna, är det väl inte en alltför vågad gissning att fredagen ägnas åt dessa låtar, varav vissa jag redan hört live. Efter att ha besökt förra årets festival kan jag redan nu förnimma glädjeruset och känslan av en larger than life-upplevelse när man saktar traskar därifrån efter de bägge kvällarnas avslutningsspelningar.