Jesper Lindell - 3614 Jackson Highway

Albumrecension

Fyra Gripar

Av Tomas Grip

 

I begynnelsen skapade Rick Hall skivbolaget FAME (Florence Alabama Music Enterprises) vilket ganska snart etablerade sig på klassiska 603 East Avalon Avenue i Muscle Shoals, Alabama.

Redan från början hittade han en guldåder där namn som Arthur Alexander och Percy Sledge skapade soulhit på soulhit. Hall nöjde sig dock inte med bara en studio, han samlade även ihop ett knivskarpt studioband som spelade på alla hitsen. Ersättningen var dock så dålig att den första uppsättningen musiker ganska snart tröttnade och tackade för sig.

Det var då, runt 1964, som Hall samlade ihop det studioband som senare kom att kallas The Swampers. De fyra medlemmarna Barry Beckett, Roger Hawkins, Jimmy Johnson och David Hood (pappa till Patterson Hood i Drive By Truckers och ende kvarlevande medlem) hade alla växt upp i Alabama, nära gospelkyrkor, R&B-radiostationer och svart livemusik. Deras naturliga sväng kom att bli ryggraden för otaliga soulhits med namn som Wilson Pickett, Etta James och Aretha Franklin.

Men historien upprepade sig.

Trots de många hitsen fick medlemmarna dåligt betalt och när man också uteslöts från den kreativa processen samtidigt som man inte ens fick sina namn tryckta på skivkonvoluten, tröttnade även de.

1969 startade de sin egen Muscle Shoals Sound Studio, med den klassiska adressen 3614 Jackson Highway i närbelägna Sheffield. Ganska snart valde flera stora skivbolag, med Atlantic Records i spetsen, att skicka dit sina artister. Under storhetstiden på sjuttiotalet stod internationella stjärnor som Bob Dylan, Paul Simon, Rolling Stones, Rod Stewart och många fler i kö för att spela in album här, alltid med The Swampers (odödliggjorda i låten Sweet Home Alabama) och "The Muscle Shoals sound" som grundbult i inspelningarna. 

Det sägs att när Paul Simon skulle spela in "There Goes Rhymin’ Simon", 1973, blev han så bestört när han klev in genom studiodörren och möttes av ett vitt studioband att han lär ha utbrustit: “I want those same black players that played on [Staple Singers stora hit] I’ll Take You There”.

I takt med att syntar och digital teknik blev standard minskade dock efterfrågan och studion stängdes slutligen i slutet av åttiotalet.

Åren 2013 - 2017 restaurerades dock Muscle Shoals Sound Studio upp av entusiaster och investerare. Den ursprungliga inspelningsmiljön återskapades så nära 1969-känslan som möjligt och idag är den ett turistmål, museum och kulturarv. Men också en fungerande skivstudio där namn som Chris Stapleton, The Black Keys och Lana Del Rey spelat in på senare år. 

Vilket tar oss till den egentliga anledningen till denna text.

Nämligen att Jesper Lindell & Brunnsvik Sounds ger ut en skiva som är inspelad där. Självklart betitlad "3614 Jackson Highway".

(Anmärkning: Samtidigt lever även den ursprungliga FAME-studion kvar, bland de som spelat in där kan nämnas The Secret Sisters, Jason Isbell, Anderson East och Dylan LeBlanc).

Ni har säkert redan läst - eller sett dokumentären - om hur det gick till när bandet ramlade in i studion, jetlaggade och flera timmar försenade, för att spela in så många Muscle Shoals-tolkningar de hann under 48 timmar.

Man kan verkligen förstå att man tog chansen när den gavs, och det är heller inte svårt att tänka sig hur vördnadsfulla man måste ha varit när man intog studion där så många klassiker spelats in.

Precis som det ursprungliga studiobandet, besitter Brunnsvik Sounds ett sådant naturligt och självklart sväng att ingen oinvigd som hör skivorna skulle kunna tro att det är ett gäng vita kids (nåja) från Dalarna som spelar. Och precis som The Swampers har de förmågan att göra resultatet större än summan av beståndsdelarna. 

Originalen till de nio låtar som hann spelas in under den korta studiotiden härstammar från bägge de studios jag nämner ovan, med viss övervikt till den nyare Muscle Shoals. Alla arrangemang ligger nära originalversionerna, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den korta tiden de hade till sitt förfogande. Visst sätter de sin egen prägel på låtarna, men man kan ändå inte komma ifrån att det är coverversioner av några av musikhistoriens mest storartade inspelningar.

Per definition omöjliga att överträffa.

Även om Jesper och bandet verkligen står på tå för att sätta dessa tolkningar (vilket man gör - och SOM man gör det!) så är det naturligtvis omöjligt att nå upp till originalen, vilket jag också tror att alla inblandade är införstådda med.

Å andra sidan gjorde Elvis Presley den definitiva versionen av I've Got a Thing About You (som är en av låtarna på skivan) två år efter Tony Joe Whites original, så originalet är inte per automatik bäst. Och banne mig om inte Lindell och kompani lyckas slå sig in mellan de bägge söder-männens versioner.

Skivan innehåller snygga tolkningar av allt från Willie Nelson till Dan Penn, men allra bäst är versionen av Staple Singers gamla gladpiller Heavy Makes You Happy (Sha-Na-Boom-Boom) där sångerskan Micheala Holmbergs (Ludwig Hart, Thomas Stenström) röst tillför både sötma och peppar som kontrast till Jespers och Jimmy Reimers salta röster. Här visar hon att det inte var en tillfällighet att hon under Brunnsvik Music Festival i somras sjöng byxorna av varenda countrygubbe på området till precis denna låt. Hennes sång är, precis som The Temperance Movement-sångaren Phil Campbells dito i Doobie Grey-örhänget Drift Away, pålagd i efterhand, liksom övriga körer och blås.

Så varför skall man då lyssna på detta album, om nu originalen är så mycket bättre? Well, gillar man Jesper sedan gammalt kommer man ändå att känna igen sig. Rösten är hans, svänget är bandets, låtarna är grymma och hela skivan andas glädje. Den viktigaste beståndsdelen här är nog ändå kontexten. Lite som proveniensen på en fin gammal tavla.

Och kan dessa inspelningar få några kids att upptäcka originalen (och i förlängningen soulmusiken) så har man gjort en kulturgärning värd namnet.

Jag kan dock inte sluta tänka på att det är ett besynnerligt karriärval att ge ut två coverskivor (senare i vår kommer nämligen en systerskiva - inspelad i Memphis Royal Studios) i ett skede när suget efter ännu en monsterskiva med eget material är stort, och det internationella genombrottet rimligen borde stått för dörren.

Å andra sidan:

You can't always get what you want
But if you try, sometimes
Well, you might find
You get what you need

Edit: skivan släpps på fredag.