Hiss Golden Messenger – Jump for joy 

Albumrecension

 

Av Mark Andersson

 

Att möta ett nytt album från Hiss Golden Messenger är som att falla i en bekant famn. Inte så mycket för att M.C. Taylor skriver mer eller mindre samma uppsättning sånger varje gång men för att tilltalet är så orubbligt mellanmänskligt. 

Det har gjort Hiss Golden Messenger till en bastion för det mjuka, där också opposition innebär förlåtelse och förbrödring och där förmågan att krama variation ur det tryggt folkiga ramverket är minst sagt beundransvärd.

På Jump for joy skriver Taylor ett slags ursprungsberättelse med syftet att förklara varför han har valt att viga sitt liv åt skapandet. Problemet är att hart när hela artistens ouvre med önskvärd tydlighet klargör just detta, och det utan att vara självbiografiskt explicit. 

Metaperspektivet tar lite udden av den som alltid lika slipade rocken. Men den som blickar bortom det mest flagrant biografiska finner glädje i avskalad formuleringskonst och spänstiga melodier, där nyansrikedomen bor i subtila instrumentala instick av pulserande orglar och soulstänkt groove. Allra bäst låter det när det sentimentala läggs åt sidan för det riktigt hudlösa, som i avslutande sångparet My old friends och Sunset on the faders, där slitstyrkan i M.C. Taylors sångbyggen med önskvärd tydlighet lyfts till ljuset. 

 

Tidigare publicerad på markandersson.se