Hannes Aitman - By The Morning

Albumrecension

Betyg: Fyra Gripar

Av Tomas Grip

 

Release 28/8

Han skrev hiten Dying For a Name som 16-åring och var inte mer än 19 år när han släppte debutalbumet "Weak Point", för vilket han Grammisnominerades som årets nykomling. När succédebuten nu följs upp är Aitman är fortfarande inte mer än 22 år. Vad gjorde du själv i den åldern?

Att inleda albumet med de ypperliga singlarna (som växer i detta sällskap) Rain Over The All That We Carry; Cry With Me och titellåten, kan ju tyckas lite väl safe, med risken att skivan blir lite framtung. Det visar sig dock snart att så icke är fallet, eftersom resten av skivan håller likvärdig klass, låtskrivandet andas självförtroende och ljudbilden är skönt fyllig.

Det är måhända inte originellt, men ändå känns det lite som att han har hittat en alldeles egen subgenre som han kilat fast någonstans mellan americana och heartland rock. 

Möjligen saknar albumet de absoluta topparna från debuten, men i gengäld känns helheten bättre och här finns ingen utfyllnad.

Ett av många utropstecken är We'll Break It, som har fint driv och innehåller orgel såväl som piano axel mot axel med Aitmans fina gitarrspel. För han är en ypperlig gitarrist också.

Ovan beskrivning funkar förresten lika bra på de flesta av låtarna. Inte minst 92 som luktar live-favorit. 

Gällande hans röst, så är den både hans trumfkort och hans akilleshäl, hur konstigt det än kan låta. Han har djupet, nerven och tilltalet, men saknar lite "tryck i pipan". Detta har varit rätt tydligt de bägge gångerna jag sett honom live, vilket betyder att stort ansvar läggs på ljud och mixning. Här är ofta rösten navet kring vilket musiken cirklar, och även om man oftast sugs in i den så kan man faktiskt ana samma problem även på skivan. 

Men varför hänga upp sig på det när det finns så mycket att glädjas åt.

Som den groovy Through The Sky eller den avslutande balladen Closer Now With You till exempel.

Däremot förstår jag inte varför han lämnat förra årets singel Same Old Dirt utanför. Då hade albumet dessutom bestått av det perfekta antalet låtar, istället för något snåla nio, som nu är fallet.