H.SELF - VET HUT

Albumrecension (ute 22 oktober)

Betyg: Fyra starka Gripar

Av Tomas Grip

 

När Bob Dylan på sextiotalet gav ut Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited och dubbelalbumet Blonde On Blonde på bara femton månader, ansåg de allra flesta att det var ett rekord som nog skulle stå sig ett tag.

Vilket det gjorde.

Till en skäggig svensk släppte Skälva, Efterskalv och dubbelalbumet Vildvisor på fjorton månader.

När Dylan sedan följde upp Blonde On Blonde med John Wesley Harding, hade det gått svindlande sjutton månader. H.SELF däremot, släpper nu VET HUT bara elva månader efter senaste skivan och vinner därmed matchen mot His Bobness på knock out. Att Dylan både krockade på motorcykeln och spelade in The Basement Tapes under den här tiden tycker jag vi kan strunta i.

För det är tydligt att Henric Hammarbäcks låtskrivande inte visar några som helst tecken på stagnation, trots att kranen varit vidöppen ganska länge nu. Den här gången får vi endast tio låtar vilket gör att allt eventuellt dökött är bortskalat och det som återstår är en komprimerad enhet där låtarna talar för sig själva. Att han är unik och verkar i ett helt eget universum (hitta någon samtida artist som låter så här den som kan) är bara en av storheterna, och frågan om vilken genre han borde tillskriva sig är fortfarande svår att svara på.

Ändå är jag ganska säker på att det är precis så här Bellman eller Vreeswijk hade låtit, om de hade levt idag. Främsta beviset till detta är avslutande Sov fina som lägger sig fint tillrätta mellan ovan barder.

Men även resten av albumet går i samma anda. Singlarna I Vinter, Efterlyst med dig, RL Burnside soundtrack och Det kostar har ni säkert redan förälskat er i, och de skiner än starkare i sällskap med övriga albumet. Som imponerar. Här återfinns några av hans finaste stunder hittills. Min enda vän, ljug för mig ibland och För dom där hemma är vaggvisor för fullvuxna som det är svårt att värja sig mot. Och hur fin är inte Din fiol, där Hammarbäck saknar den tidigare bandmedlemmen Agnes Odén som flyttat till Värmland?

"Din fiol den hör jag inte längre/din djupa stämma den har tystnat
och försvunnit ifrån mig
Jag skulle ljuga om jag sa att jag mår bra utan dig
det är nånting som fattas varje dag"

Precis som vanligt är skivan inspelad i den lilla studion i Kassmyra och precis som vanligt skapar den en atmosfär av less is more. Här tillåts tystnad, anspråkslöshet och kapellmästare Jonas Öhlunds hummanden ta lika stor plats som någonsin de klassiska instrumenten.

I det enkla bor det vackra som en känd svensk TV-inredare en gång slog fast. Och vackert är precis vad det är. Möjligen återfinner jag fortfarande mina absoluta favoritlåtar på hans tidigare skivor, men som album betraktat kan VET HUT mycket väl vara hans största stund. Åtminstone den vackraste.