Ghosts in the Garden - Kris Delmhorst

Albumrecension

Av Mats Carlsson

 

”Ghosts in the garden” är Kris Delmhorst elfte studioalbum sedan debuten med ”Appetite” 1998. Det har hänt rätt mycket musikaliskt de här 27 åren för denna singer/songwriter från Massachusetts. Bl.a. så dedikerade hon ett helt album till covers av rockbandet The Cars och ”A Strange Conversation” från 2006 innehöll hennes versioner av kända poem av t.ex. Robert Browning och Walt Whitman. Överlag så har hon hållit en mycket hög lägsta nivå på materialet på hennes plattor och av hennes album med eget material så framstår ”Blood Test” från 2014 och ”The Wild” från 2017 som de mest lyckade. För mig är hon utan tvekan en av de mer intressant kvinnliga utövarna av den mer melodiska typen av americana. Hon har ett mycket personligt, lite hest, nästan viskande sångsätt, som kanske inte tilltalar alla, men som jag har lärt mig att uppskatta.

Liksom för hennes make, Jeffrey Foucault, vars senaste album, ”The Universal Fire”, som jag recenserade i höstas, så når kanske inte ”Ghosts In The Garden” riktigt upp till samma höjder som hennes bästa produktioner, men det är ändå synnerligen lyssningsvärt! Bland medverkande musiker märks bl.a. Erik Koskinen på gitarrer, Jeremy Moses Curtis på bas och Sam Kassirer på keyboards.

Albumet domineras av de långsamma, mer sökande americana melodierna som ”Lucky River” och ”Detour” eller titelspåret ”Ghosts in the garden”, men här finns även uptempo rockiga ”Won´t be long” och ”Dematerialize”. En favoritlåt är redan nämna ”Lucky River” eller kanske ”Wolves”, båda med fina gitarrslingor av Koskinen. Men bäst är nog ändå ”Beyond the boundaries” med härlig pedalsteel av Rich Hinman.