Emma Swift - The Resurrection Game

Albumrecension

Av Magnus Eriksson

 

För fem år sedan gav den australiensiska sångerskan Emma Swift, bosatt i Nashville, ut "Blonde on the Tracks", vid sidan av Charlie Daniels "Off the Grid" och Tim O’Briens "Red on Blonde" en av de bästa Dylanskivor som gjorts, inklusive Dylans egna. Arrangemangen är lågmälda och tilltalet nära. Varje ord lyftes fram och fick verka i sin egen rätt.

När Emma Swift nu återkommer med en skiva med egna kompositioner, "The Resurrection Game", är tilltalet än närmare, än naknare i sin såriga uppriktighet. Lyriken handlar om kärlek, en närmast dödsmärkt sådan, där Emma Swifts bildskapande gör oss delaktiga i en kärlek, och en existens, där rörelsen neråt är konstant: jorden, vulkaner. ”With ash in my hair / And dirt in my nails” är en av många sargade bilder. Och allt vävs in i en cirkulär tidsupplevelse, angiven i öppningsspåret Nothing and forever.

Det instrumentala är avskalat. Gitarrer, bas och trummor dominerar i en radikalt reducerad ljudbild. I flera spår hör vi dock även en stråktrio, som växlar mellan att vara främst stämningsunderstrykande och att skapa ett dramatiskt crescendo som för att auditivt visualisera, om katakresen tillåts mig, de särskilt sargade stämningarna.

Mot det dödsmärkta kunde möjligen något annat öppna sig? Titelspåret The resurrection game kanske antyder en försoning? ”In Calistoga, where the redwoods grow / I have come to, to excavate your bones”, lyder de första raderna och det tidigare citerade versparet följs av raderna ”The eternal story / We love and we fail.” Trots allt återstår bara ruiner (”Beautiful, dutiful ruins”) och ett obönhörligt slut: ”The bathroom mirror hates me / Even more than you do now.”

Emma Swift är en känslig sångpoet, och väl valda referenser till Robert Lowell och den samtida Maggie Nelson understryker hennes gestaltade erfarenhet och starkt personliga bildvärld. Och visst kan vi även höra ett eller annat eko av Cohen. Diktcykelns titel anknyter till Cohens bildningsroman The favourite game fast Emma Swift snarare beskriver ett deterministiskt fall både fysiskt och existentiellt. Kanske blir hyllningen en uppgiven grimas?

Hur vi än tolkar förbindelsen, eller andra litterära spår, rymmer Emma Swifts nya skiva ett gripande drama, ett omvänt själssökande. Och hennes mjuka, ljusa röst blir det perfekta instrumentet för att bära fram den plågade erfarenheten och insikten.