Emily Scott Robinson - Appalachia

Albumrecension

Av Mats Carlsson

 

”Appalachia” är den i Colorado boende singer-songwritern Emily Scott Robinson femte album. Hon är en av de mest intressanta unga singer-songwriters som kommit fram inom gränslandet mellan country-folk och americana.   

Efter att ha vuxit upp i North Carolina och tagit examen från universitetet fick hon arbete som socialarbetare vilket hon fortsatte med till 2015 då hon i stället valde att satsa på sin musikkarriär. Hon debuterade 2016 helt solo med sin gitarr med starka ”Magnolia Queen” och redan där står det klart att hon är en framstående berättare, vilket framgår bl.a. av den tänkvärda ”Marriage ain´t the end of being lonely”. Sitt publika genombrott fick Emily med uppföljaren, ”Traveling Mercies” 2019, där hennes förmåga att kombinera historier ur verkliga livet med fina låtar får blomma ut i flera nu klassiska sånger, som ”Westward Bound”, ”Overalls”, ”Better With Time” och inte minst ”The Dress”, en påträngande personlig berättelse om ett självupplevt sexuellt övergrepp. ”Was it the dress I wore/ Was it the wine he poured/ Was there some sign I ignored/ Was there even time to run from that storm”. Den blev för övrigt det årets ”Song Of The Year” av Saving Country Music!  

Uppföljaren, den minst lika framstående ”American Siren” kom ut 2021 på Oh Boy Records med ännu flera fina berättelser sjungna med hennes varma klara sopran. Lyssna till exempel på ”If trouble comes a lookin´”,”Small town hero” eller ”Let ém burn”.  2023 kom, i varje fall för mig, lite överraskande hennes mycket lyckade musikaliska tolkning av Shakespeares drama Macbeth, ”Built On Bones”, där hon har sånghjälp av Alisa Amador och Lizzy Ross.  

På Emilys nya album ”Appalachia” fortsätter hon sviten med suveräna album med flera starka berättelser som känns både viktiga och äkta, allt satt till vackra, minnesvärda melodier som får ett extra lyft av Emilys sköna sång.

Titelspåret betraktar effekterna hos invånarna i North Carolina efter orkanen Helene här om året: “My people came from pain and famine…/ You think I’d let some wind and water tear the roots from me?”.

”Time Traveler” handlar om hur en äldre släkting försvinner in i demens, medan ”Dirtbag Saloon” ger oss en varm berättelse om ett enkelt matställe som tiden håller på att springa ifrån. På ”Cast Iron Heart” sjunger Emily duett med John Paul White om kärlek som växer fram ur mogna erfarenheter. Skivan inleds förövrigt med en bön för alla som känt sig misslyckade ibland, ”Hymn for the unholy”. Som Emily själv beskriver sitt arbete med sin musik: “There’s this thing I do with every record I make, I knit a prayer into it, and I ask for all these songs to find their way to everyone who needs them. I ask these songs to be of service, to help people find and experience joy.”  

Skivan är producerad av Josh Kaufman (Bonny Light Horseman) och spelades in under fem dagar i Dreamland Studios i en gammal f.d. kyrka ute på landet vid kanten av Hudson-floden. Duncan Wickel medverkar på fiol och cello och Lizzy Ross är återigen med och bidrar med bakgrundssång. Emily inkluderar även den populära singeln ”Time for flowers” från 2020 då den aldrig getts ut på något album, vilket efterlysts av hennes fans.  

Detta är en mycket stark platta och jag känner verkligen att med detta album så har Emily blivit en av de stora inom den nutida folk-countryn! 

Emily har gästat Sverige några gånger- första tillfället var vid Stockholm Americana 2022, sedan på bland annat Rootsy Summerfest året därpå och senast i januari förra året ihop med Ron Pope. Hon ska spela vid sommarens Tönder Festival i augusti. Kan man hoppas att hon även gör en avstickare över sundet till oss i Sverige?