Den Fule

Albumrecension

Av Lars Svensson

 

Den Fules femte albums öppningslåt ”Ett minne blått” med sin tunga basgång och melodiösa arrangemang får mina tankar att osökt tänka på Beatleslåten ”I Want You”. Därmed upphör dock likheterna med popgruppen från Liverpool. Den Fules musik må kallas folkfusion men ingår så klart i den tradition att förena folkmusik med andra genrer som startades av Jan Johansson och Georg Riedel i det tidiga sextiotalet med albumet ”Jazz på svenska” och som fortsatt sedan dess. Merit Hemmingson och grupper som Kebnekaise och Contact är några andra exempel, även om Contacts ”Hon kom över mon” mer få betraktas som en pastisch.

Den Fule består av Stefan Bergman, bas, percussion, Henrik Cederblom, gitarr, mandolin, lap-steel, percussion, Christian Jormin, trummor, percussion, pumporgan, synthesesizer och Sten Källman, tenor och sopranosax, percussion och voice. Gruppen är sedan några år en kvartett där alla varit med hela vägen från starten.

Det är omöjligt att plocka ut vilka låtar som fungerar bäst, albumet måste ses i sin helhet där varje ”låt” lockar fram sina egna känslor och fantasier hos mig. Det är inte fel att kalla albumet för ett sällsynt lyckat grupparbete där enskilda soloinsatser får stå tillbaka för kollektivet. Men jag vill ändå lyfta ”8 200 000 000 schottis” med sitt politiska (!) budskap och den ”Sagan om ringen” drömska ”Stjärnfall”.

Att lyssna på Den Fules nya album är att befinna sig i en ljudvärld som omfamnar vitt skilda genrer utan för den skull trötta ut lyssnaren där tradition och nuet går hand i hand.

Det finns ingen äkta country skriver Magnus Eriksson i sin lysande essä i antologin ”Tio berättelser om countrymusik” (Timbro förlag 2026). Magnus Eriksson menar att countryn saknar en formell definition och att countrymusiken förändras genom stilintegration. Det slår mig att detsamma gäller även för folkmusiken.

Skrev jag att Den Fules albumomslag är mycket vackert? Precis som musiken.