Courtney Marie Andrews - Valentine

Albumrecension

4,5 Gripar
Släpps fredag 16/1

Av Tomas Grip 

 

Många stora album kommer som bekant till efter att upphovspersonen genomgått något livsförändrande, som till exempel en skilsmässa eller ett dödsfall.

Amerikanska Courtney Marie Andrews genombrottsskiva "Honest Life" (2017) avhandlade ett brustet hjärta och hemlängtan, medan den fantastiska "Old Souls" (2020) behandlade upplösningen av ett nio år långt förhållande. "Valentine", som är hennes första skiva på fyra år, handlar om en närstående persons sjukdom och förestående död, samtidigt som hon på det personliga planet inledde ett nytt förhållande. Denna kluvenhet fick hennes känslor att svalla, samtidigt som grubblet slog rot inom henne. "Jag valde att omfamna smärtan, äga den" säger hon själv. Även om döden i det förstnämnda fallet omsider uteblev, så fick detta henne att vända sig till låtskrivandet för terapi.

Andrews är, förutom sångare och låtskrivare även poet och bildkonstnär, men här slogs hon ändå av insikten att sången är den rakaste vägen till hjärtat och låtarna detta utmynnade i är några av hennes vackraste hittills. Såklart ingen överraskning för oss (och vi är många) som följt henne genom åren, vi vet ju redan att hon har förmågan att beröra.

"Valentine" är dock inte lika sparsmakad som "Old Flowers". I stället får vi en ganska rik palett av instrument, i varje fall med hennes mått mätt. Rent musikaliskt är den inte alls olik föregångaren "Loose Future", vilket jag gillar.

Men instrument och ljudbild till trots: det är hennes röst som står i förgrunden, den har verkligen en förmåga att borra sig in i lyssnaren.

Så här långt in i karriären kan man med fog säga att hon hittat ett unikt uttryck, och att musiken följer hennes upptrampade stig är på intet sätt en nackdel. Låtarna är precis lika varma och välkomponerade som vanligt och då vet ni att det är bra, väldigt bra. Hennes lilla Skandinavienturne till våren kommer garanterat bli en succé. 

Som alla hennes album är det en helhet som håller från start till mål, men jag hittar ändå snabbt några favoriter: Little Pictures Of a Butterfly är ett musikaliskt syskon till Kris Kristofferssons Help Me Make It Through The Night och när bandet plötsligt kliver in efter en minut och tjugo sekunder börjar jag nästan frysa om håret, så bra är det. Lägg då till ett monotont bas-groove och vingligt svävande flöjt så har ni en av årets bästa låtar (eller förra årets, eftersom singeln släpptes redan då).

Även efterföljande Outsider är av hudknotterframkallande kaliber. "I wanna be an outsider, it's too painful looking in" sjunger hon medan hennes röst blöder och en pedal steel gråter i bakgrunden.

Tillhör ni dem som fortfarande inte upptäckt henne, så spring bums ut och köp skivan. Ni kommer inte att ångra er, jag lovar. Courtney Marie Andrews känns både självklar och egensinnig, utan att vilja imponera eller uppfinna hjulet på nytt. Det är faktiskt svårt att hitta artister (samtida eller dåtida) att jämföra henne med, även om hon rör sig i ganska välkända marker. Här har Joni Mitchell och Gillian Welch, såväl som Emmylou Harris vandrat förut, men Andrews mutar ändå in området som vore det hennes eget. 

En av årets skivor redan i januari? You bet.