Annika Fehling - Ja Tack

Albumrecension

Av Lars Svensson

 

Jag kan inte minnas att i de kretsar jag umgicks i början på sjuttiotalet någon läste Sonja Åkesson, däremot sjöng vi henne: ”Ska bli sjuksyster jag tralala” som tonsattes och spelades in på den numera klassiska proggskivan ”Sånger om kvinnor” där ytterligare tre av hennes texter fanns med.

Sonja Åkesson debuterade 1957. Vid sin död tjugo år senare hade hon utgivit elva diktsamlingar. Sonja Åkessons vardagsnära texter spänner från det personliga till det uttalade politiska och fångar ofta tidsandan på ett suveränt sätt.

Då det i är 100 år sedan Sonja Åkesson föddes vill Annika Fehling hylla henne med ett album där hon tonsatt ett fång av Åkessons dikter.  Det kan tyckas modigt, är det också, men minns att Sofia Karlsson och Ellen Sundberg nyligen tolkat texter av så skilda författare som Selma Lagerlöf och Bodil Malmsten med lysande resultat.

Annika Fehling med över 15 album bakom sig har här tonsatt ett antal av Åkessons mer okända dikter. Det kan inte ha varit helt enkelt att klä texterna i en musikalisk dräkt då Åkesson inte ofta skrev rimmad vers. Tillsammans med producenten Robert Wahlström har Fehling valt stråkarrangemang för att förstärka texterna. Resultatet är mycket lyckat, särskilt i titellåten ”Ja, Tack” som Annika Fehling framför närmast förstrött. Mycket vackert. Den inledande ljuvliga ”Fåglalåt” är också ett av de vackraste spåren.  ”Snäsfiol” har fått ett blåsarrangemang som förvandlar den ironiska, närmast aggressiva texten till ett bluesäventyr.

”Jag är så trött”, är den låt som berör mig starkast, textmässigt avviker den från Åkessons mer vardagsnära texter:

”Dagrarna gulnar nu/för varje stund/Rönnbärsklasen dämpar sina lyktor/Men mörkret vill mig väl ingenting/annat än undflykt”.

Två av Sonja Åkessons mest ikoniska dikter är väl ”Vara vit mans slav” och ”Visst minns jag” som Fahling valt att recitera. Framför allt ”Vara vit mans slav” blottlägger ännu i dag effektivt det kvinnoförtryck Åkesson ville uppmärksamma redan på 60-talet.

Annika Fehling har tillsammans med sina medmusiker och sina kongeniala tonsättningar och vokala uttryck producerat ett av årets viktigaste album oavsett genre. Andlöst bra!