Anna Tivel - Animal Poem

Albumrecension

Av Mats Carlsson

”Animal Poem” är den i Portland, Oregon, boende poeten och singer/songwritern Anna Tivels nionde album om man räknar in debuten ”Brimstone Lullaby” från 2012 som hon gav ut under ”gruppnamnet”, Anna And The Underbelly, fast det egentligen bara var Anna med studiomusiker och inte något reguljärt band. På den tiden hade hon en mycket vek och hes, nästan viskande sångröst som tillsammans med hennes underfundiga, träffande små poetiska berättelser ur vardagen gjorde att jag fick upp ögonen för henne någon gång under 2017 i samband med att det fjärde albumet, ”Small Believer”, kom ut. Då hade musiken glidit lite mer mot elektrifierad americana från den mestadels akustiska folk-rocken från debuten. Melodierna har hela tiden präglats av att vara melodiöst finurliga som t.ex. i ”Five Dollar Bill” från ”Before Machines” från 2014.

Förutom att komponera och sjunga så spelar Anna både gitarr, fiol och mandolin, men på de senare albumen har det mest blivit gitarren hon använt sig av. Rösten har växt något och utvecklats till att bli en av hennes styrkor. Under de senaste åren har Annas musik präglats av någon sorts egensinnig minimalism med ett indie-rock-influerat sound, allra tydligast på 2024 års ”Living Thing” som hon gjorde i ett intimt samarbete med Shane Leonard som medmusikant och producent.

En konstant under karriären är hennes förmåga att fånga lyssnaren med gripande eller roande historier som t.ex. underbara ”Lillian & Martha” från ”Heroes Waking Up” (2016)”; ”Dark Chandelier”, om en misslyckad man som när han blir arbetslös ska köra ihjäl sig,men misslyckas även med detta, från ”Small Believer”;den underbart berättade kärlekshistorien ”Two Strangers”från ”The Question”(2019) eller varför inte den starka ”Black Umbrella” om hur en oskyldig skjuts ner av polisen, från ”Outsiders” (2023). Under pandemin spelade hon in en slags coverplatta med några av sina bästa låtar i nya enkla arrangemang: ”Blue World” (2022).  

Nya ”Animal Poem” som är samproducerad med multiinstrumentalisten Sam Weber (som även bidrar med diverse gitarrer) är inspelad ” live” i studion med en grupp av Tivels favoritmusiker som Micah Hummel (trummor), Galen Clark (Wurlitzer, orgel, piano, Mellotron), Sam Howard (bas), Nicole McCabe (saxofon) och Danny Austin-Manning (slagverk). 

Det är ett mycket starkt album och det börjar kännas som om Anna nu funnit sin egen stil efter att ha letat och experimenterat på de senaste albumen. Jag har svårt att sätta in den i någon specifik genre men det är väl nu mer indie-rock än den tidigare mer americanalutande formen, men kvar i centrum finns som vanligt hennes pregnanta och insiktsfulla poesi. Flera av spåren är mycket innerligt, nästan naket framförda som t.ex. ”Badlands” eller ”Hough Ave,1966”. Jag upplever även att Anna i sin poesi har gått från att vara en betraktare av händelser, till att nu mer gå in i sig själv och sin omvärld. /”june was just around the corner,the rain my only lover/a green so bright and tender,i got high enough to blow my mind”/. /”and I´m gonna love you, in the meantime, til the gold light ends”/.

Detta är ingen musik som man har på i bakgrunden, utan den kräver vår fulla uppmärksamhet, men ger man den det så blir man rikt belönad!