MAGKÄNSLEMUSIKEN # 8

Av Peter Holmstedt


Foto: Anders Johansson och Peter Holmstedt

 

Förlåt. Sorry. Ursäkta. Men livet kom emellan. Hade ju tänkt att skriva några rader en vecka eller två efter att Rootsy Summer Fest 2024 på Hwitan i Falkenberg avslutats, men det blev betydligt mer än ett par veckor. Ursäkta, Sorry. Förlåt. Det kom lite annat emellan. Såsom bröllop, examensfester, en massa jobb efter avklarad semester, etc, etc. Förlåt. Sorry. Ursäkta.

Men, men, här är jag ju nu!

Mötte upp upp Anders från AA Musik i Borås på Hwitan i Falkenberg på fredagseftermiddagen den 16:e augusti just som Thorbjörn Risager & The Black Tornado avslutade sitt set, och de två låtar jag hörde gav mersmak. Bobby Lee från England, som bland annat spelat med GospelbeacH, fortsatte sen vrida sköna toner ur sin elektriska gitarr i den bleka augustisolen.

Nästa man på scen var 20-årige Hannes Aitman från Skälby utanför Västerås. Han har definitivt låtarna och rösten, men jag tycker att det spricker i arrangemang och i bandet, som inte har särskilt mycket dynamik i sitt spel. Tyvärr.

Amerikanen Ryan Culwell har precis det. Dynamiken. Låtarna. Rösten. Utstrålningen. Utan band. Ska bli mycket intressant att höra hans nästa platta.

Den som verkligen har allt är Henric Hammarbäck a.k.a. H. Self, som precis börjat sjunga och skriva på svenska. I och med det faller alla bitarna på plats. Singlarna som förebådade det precis nysläppta albumet, ”Skälva”, utlovade väldigt mycket, och både spelning och album infriade allt, och blev till två rena knockoutsegrar. Och vilket band han har bakom sig. Magnifikt.

Joshua James hade jag hört mycket gott om innan, men där infriades inte riktigt förväntningarna för mig. Bra? Visst! Men det där lilla extra saknades, som gör att man bara stänger av allt och hänger med.

Avslutningen på fredagen var Jesper Lindell, Phil Campbell (från The Temperance Movement), Brunnsvik Sounds & Brunnsvik Horns som gav sig i kast med att hylla ”Elvis In Mepmhis”. På pappret kändes det som något som skulle kunna bli hur bra som helst. Men. Nånting saknades. Gnistan? Viljan? För lite reptid? Det lät bra, det var bra, särskilt när Phil Campbell tog över sångmicken. Det kanske bara är att man är lite bortskämd med att Jesper och co alltid ska prestera på topp, och när de inte riktigt gör det, blir man, om inte besviken, så åtminstone lite förvånad.

Lördagen börjar med frukost och en pizza, innan det är dags för Teddy & The Rough Riders att sparka igång dag två. Bra gung, bra stämsång, bra sväng och ett bra avslappnat sätt på scenen. Sen är det dags för ett av helgens stora utropstecken. Judy Blank från Holland, med ett svenskt band i ryggen. Otroligt bra på scen, medryckande, starka låtar, och inte blir det sämre av att hon bjuder upp både Dylan Earl och Katie Pruitt på scen. Judy är definitivt en artist värd att följa.

Dylan Earl kommer tillbaka upp på scenen efter Judy Blank, men den här gången tillsammans med Chris Acker. Ett framträdande man mår bra av. Lika stor del bra låtar, som rappt och roligt mellansnack.

Efter det är det det engelsk-svenska bandet The Hanging Stars, vars musik beskrivs som influerad av både Byrds och Beachwood Sparks. Själv tycker jag det låter mer som typisk engelsk indie pop med lite retro-vibbar. Inte dåligt på nåt sätt, men inte himlastormande heller.

Nästa artist på scen är Katie Pruitt. Har ingen tidigare relation med hennes musik, men, oj, vad hon levererar. Fantastiska låtar, superbt band och så himla självklar på scenen. Att hon sen står på samma scen Brandi Carlile hemma i USA några veckor senare säger ju en hel del om hennes kvaliteter. Stjärna!

Dylan LeBlanc med band fortsätter och glöder ordentligt. Men glöden tar aldrig fart till rejäl skogsbrand. Hade nog varit fint att varva gitarr-slamret med några lite lugnare låtar. Till exempel ”Let It Rain” från den utökade versionen av senaste plattan, ”Coyote”, som jag tycker är en av detta års allra starkaste låtar.

Teddy & The Rough Riders kommer åter upp på scenen, den här gången för att kompa Emily Nenni, som ser ut som en ung Linda Ronstadt och låter som en ung Connie Smith. Country. Bra country.

Så är det då äntligen dags för Jesper Lindell och Brunnsvik Sounds & Horns att avluta dag två med sin egen musik. Och som dom gör det. Tror aldrig jag sett dom så taggade, och låta så bra och fokuserade. Revansch för gårdagskvällen, kanske? Total. J-a. Världsklass!

Även dag tre börjar med frukost och pizza, innan det är dags att traska bort till Hwitan för årets avslutande dag som börjar med ett fint set av Vincent Neil Emerson, där han blandar eget med en del covers. Bland annat en andlöst bra version av Blaze Foley’s ”If I Could Only Fly”, en av mina favoritlåtar alla kategorier.

Kassi Valazza fortsätter söndagen med ett lojt och lite oinspirerat set. Bra röst, bra låtar, men ingen intensitet, blir lite för för lojt. Annat är det med Bonnie Bishop, som har Foy Vance med sig speciellt för dagen. Bonnie har låtarna, rösten, utstrålningen, karisman, mellansnacket, och så har hon ju Foy Vance med sig.

Har följt Foy Vance sedan 2007 när albumet ”Hope” slog ner som en bomb i det Holmstedtska hemmet. Fantastisk artist, låtskrivare, gitarrist, pianist och sångare. Det har ju till och med Elton John och Ed Sheeran insett. Foy avslutar sitt set, och hela festivalen, med en helt ljuvlig version av en sin stora hits, ”Guiding Light”. Gåshud och tårar på samma gång. Stort!

Det blir en helt perfekt avslutning på årets festival som definitivt är den starkaste av alla som hörts och setts på Hwitan. Perfekta bokningar, perfekt publik, perfekt väder. Tack, Rootsy Falkenberg! Tack, Rootsy Music! Vi gör väl om det snart igen, va’….?

Peter Holmstedt, Södra Svinhult, den 6:e oktober, 2024