MAGKÄNSLEMUSIKEN # 26

Av Peter Holmstedt

Foto: Anders Johansson

 

”Who Knows Where The Time Goes?”. Vem sa det? Sandy Denny, förstås. Och hon visste nog inte hur rätt hon hade. Helt nyss var det försommar. Och nu är det höst. Jag fattar ingenting. Men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och att sätta igång.

Det har ju gått mer än en månad sen Rootsy Summer Fest 2026 på Hwitan i Falkenberg, så det är ju hög tid att sammanfatta en av de allra bästa festivaler jag nånsin varit på. Då har jag ändå varit på Gärdesfesten i början, mitten, på 70-talet, Roskilde-festivalen flera gånger samma årtionde, Reading Festival i England 1979, Rockslaget i Karlshamn på 80-talet, Way Out West ett antal gånger, Where The Action Is både i Göteborg och Stockholm, Hardly Strictly Bluegrass i San Fransisco, och Neil Youngs Bridge Benefit Concert i Mountain View, Kalifornien, två gånger.

Frågan är om ändå inte årets upplaga i Falkenberg slog dom allihop. Lysande bokningar, flera 10-poängare till uppträdanden, fantastisk publik, och ett underbart väder (ja, förutom när himlen öppnade sig under Sunny Wars set på söndagen).

Missade tyvärr Ole Kirkeng och Uncle Lucius som öppnade festivalen, men som nån klok person sa, ”man kan ju inte vara med överallt”. Lee Bains, som blev den första artist jag såg, gjorde ett starkt och inlevelsefullt intryck, och har fått mera lyssningar av mig i hemmets lugna vrå.

Jesper Lindell & Brunnsvik Choir, Horns & Sounds blev kvällens första ”håren-reser-sig-på-armarna-upplevelse”. Tror aldrig jag sett Jesper och bandet så otroligt koncentrerat och taggat. Med blås, kör och pedal steel i ryggen blev det ett otroligt gung och sväng. Full pott!

Zandi Holup klämdes in mellan Jesper och Valter, och hon gjorde mycket bra ifrån sig med sitt akustiska och stillsamma set.

Avslutningen på fredagskvällen stod Valter Nilsson & Stigberget för, och frågar är om han inte toppade sitt framträdande från i vintras på Rootsy Winter Fest 2026. Bandet har ett sånt otroligt driv och Valters sidekick, gitarristen Christoffer Ödman, är en ren fröjd att lyssna och titta på. Full pott! Igen!

Lördagen öppnade starkt med Leon Majcen, Emily Scott Robinson, Cosmic Country Revue, John R Miller och Aaron Lee Tasjan, som gjorde väldigt bra ifrån sig, allihop.

Nick Lowe stod för dagens första riktiga utropstecken. Vilka låtar den mannen har! Och då pratar vi inte bara om hans 70- och 80-talsproduktion. Han är en av få låtskrivare och sångare som nästan bara blir bättre och bättre med åren. Nästan som ett fint årgångsvin. Stor hjälte!

Det andra utropstecknet stod Anastasia från Göteborg för. Då förstärkt av Jesper Lindell och Brunnsvik Sounds. Som medlem i både Country Efter Jobbet, Givana och Nynningen, har Anastasia tagit klivet fullt ut med sin egen solokarriär. Med debutplattan ”Göteborg Sjunger Alf” har hon till och med blivit folkkär ute i stugorna efter medverkande i både ”Allsång På Skansen” och ”Bingolotto”. Så himla välförtjänt!

Brittiska The Temperance Movement avslutar festivalens andra dag, och som dom gör det. Med influenser från Stones, Faces, Humle Pie och Zeppelin vinner dom över publiken efter bara några få minuter. Ett värdigt avslut på en mycket bra dag.

Judy Blank från Holland och SUSTO Stringband från Charleston, South Carolina, öppnar den sista dagen av årets festival. Både med egna set och med att hjälpa varandra på några låtar. Judy har jag sett förut och hennes musik mår man bra av. SUSTO ser jag för första gången, och förhoppningsvis är det inte den sista.

Sunny War har jag längtat efter att få se sen jag hörde hennes egna album ”Anarchist Gospel” och ”Armageddon In A Summer Dress”, och albumet ”Particle War”, som hon gjorde tillsammans med Particle Kid, mera känd som Micah Nelson, Willie Nelsons yngsta son. Och jag blir inte besviken! Vilken nerv och utstrålning hon har. För att inte tala om hennes gitarrspel. Utomjordiskt! Dagens första utropstecken!

Otis Gibbs gjorde en av förra årets absolut bästa låtar, ”Eastside”, och när jag frågar honom om han ska köra den, säger han snabbt, ”självklart”! Hade han bara kört den hade jag blivit överlycklig, men nu körde han ju en massa andra fina bitar också. Grejen med Otis är att han är en historieberättare, inte bara i sina låtar, utan även i sitt mellansnack. Fantastisk sångare, låtskrivare och historieberättare, som man bara vill höra mer av.

Det andra utropstecknet för dagen blir James McMurtry med band. Honom har jag velat se sen jag hörde hans debutalbum, ”Too Long In The Wasteland”, 1989. En käftsmäll då, och en käftsmäll idag. En butter medelålders man med hjärtat på rätta stället. När han går ut framför scenen och kör solo, helt akustiskt, utan band, utan PA, stannar tiden. Magiskt!

För att hålla kvar den känslan, hoppar jag över The White Buffalo, som avslutar festivalen. Kanske fel beslut, får jag höra senare. Men hur var det nu då? ”Man kan ju inte vara med överallt”.

Allt som allt en helt fantastisk helg som blir ännu bättre med alla underbara människor man träffar! Anders, Björn, Christel, Dennis, Ebbe, Foto-Anders, Ingela, Hans, Helen, Håkan, Jari, Jerker, Kari, Leif, Magne, Magnus, Martin, Monica, Ola, Olle, Peter, Roger, Sven-Olof, Ulf, och alla Ni andra. Tack för allt, vi ses i slutet på januari på Rootsy Winter Fest 2027…..