MAGKÄNSLEMUSIKEN # 24

Av Peter Holmstedt

 

Då var vi här igen då. Med huvud och öron fulla av musik. Bra musik. Resten kan kvitta. Har lite mycket att stå i för tillfället, så det får bli en ganska kortfattad historia den här gången. Har inte hunnit lyssna på så mycket musik senaste tiden. Har mera skapat och spelat musik, faktiskt. Så streamingtjänsterna har fått stå tillbaka.

Däremot har jag lyssnat ikapp på fysisk musik de senaste veckorna. Både på CD och på LP. Mycket svenskt. Mycket brittiskt. Men, kors i taket, inte så mycket amerikanskt. Här är vad som snurrat på grammofon och CD-spelare sista tiden.

Jesper Lindell och Brunnsvik Sounds förstås! Både ”3614 Jackson Highway” och den kommande plattan ”Royal”. Ska bli otroligt roligt att se dom i sommar. Förhoppningsvis på flera ställen, både inomhus och utomhus.

En annan som jag lyssnat mycket på är Valter Nilsson och hans ”Högsbo Riviera”. Såg honom första gången på Rootsy Winter Fest i Falkenberg i januari, det gav mersmak, så jag tänker kolla in honom på Rootsy Summer Fest också.

Joel Almes ”Gullmar Gospel” har också gått varm i det Holmstedtska hemmet. Han är ännu en artist som lyfte en kilometer när han gick över till att sjunga på modersmålet.

Thomas Jonsson och hans alter ego I’m Kingfisher går från klarhet till klarhet. Nya ”Give Up Together” är ett mindre mästerverk. Från att ha varit en ganska ordinär singer songwriter, när han började som Thomas Denver Jonsson för ett antal år sen, har han utvecklats nåt enormt de senaste åren.

Den som ändå imponerat mest första halvåret 2026 är Anastasia från Göteborg (Country Efter Jobbet, Givana, Nynningen), med sin solo-debut ”Göteborg Sjunger Alf”. Spaltkilometer har redan skrivits om henne, men jag tänker bara säga att efter att ha sett henne, tillsammans med Alexander och Pablo, som Country Efter Jobbet, förra året, var jag ett inbitet fan.

Irländaren Foy Vance har jag tjatat om här tidigare, men hans nya album ”The Wake” tål att fortsätta tjata om. Så då gör jag det.

Likaså Michael Weston Kings ”Nothing Can Hurt Me Anymore”. Ett sorgligt, men stort, mästerverk, som växer för varje lyssning. När året sammanfattas kommer den här plattan säkerligen vara med i uppe i toppen däruppe nånstans.

Emma Swift, från Australien, numera bosatt i Nashville, och sambo med Robin Hitchcock, släppte i dagarna en EP med sprillans nytt material, ”Down And Out In Party City”. En sorts fortsättning på hennes fina ”The Resurrection Game” från förra året. Redan i höst kommer ett nytt album, en sorts uppföljare till ”Blonde On The Tracks” från 2020, där hon tolkade Bob Dylan. Kommande plattan är en hyllning till en annan av hennes hjältar.

I USA har jag bara hittat fyra artister som håller måttet de här månaderna. Det äkta paret Susan Tedeschi och Derek Trucks i Tedeschi Trucks Band, och det lika äkta paret Amy Grant och Vince Gill.

Tedeschi Trucks Band har fått till en riktig fullträff med nya plattan ”Future Soul”. Mastodontprojektet ”I Am The Moon” (del 1, 2, 3 och 4) från 2022 höll inte riktigt måttet hela vägen, men här stämmer allt. Framförande, låtar, längd, produktion. Kanske deras bästa platta så här långt?

Amy Grant lyssnade jag mycket på under 90-talet, men sen tappade jag bort henne. Hennes nya album, ”The Me That Remains”, är en riktig fullpoängare. Starka låtar, lyhörd produktion och en ny nerv som inte alls fanns i hennes tidiga material. Bara inledningsspåret, ”The 6th Of January (Yasgur’s Farm)”, är värt allt smör i Småland. Ännu en kandidat till årets platta.

Maken Vince Gill har släppt 7 st EP (!) sen november förra året. En i månaden. 50 st låtar totalt. Och egentligen inte ett svagt spår. Jag får ofta skäll för att jag tycker om honom. Alla jag känner tycker han är alldeles för smörig. Då säger jag bara. Ni har inte lyssnat. Noga och ordentligt. Han har en otroligt hög lägstanivå när det gäller låtskrivande. Han är en fantastisk gitarrist. Och han är en otrolig sångare med en gudabenådad röst. Vad är det man inte gillar?

Jaha. Det var allt för den här gången. Spring ut och lek nu, jag ser att solen skiner och gräset är grönt. Vad kan man mer begära? Jo, kanske regeringsskifte i höst?