MAGKÄNSLEMUSIKEN # 23

Av Peter Holmstedt

 

Jaha, då var det dags igen då. För 23:e gången. Och inne på 3:e året. Tiden går. Och vi med den. Har haft fullt upp med jobb, med barn och barnbarn, samt repande med två band numera, så att springa på konsert har fått stå tillbaka ett par månader. Men med våra allra bästa grannar såg vi i alla fall en fantastisk uppsättning av ”Miss Saigon” på Göteborgsoperan för några veckor sen. Inte mycket americana och rootsy-musik där inte, men en story som kretsar kring USA och Vietnamkriget. Mycket sevärd.

Är även glad för alla fina musikdokumentärer och konserter som går på SVT Play nu. ”Elton John : Never Too Late”, ”Elton John & Brandi Carlile Live”, ”If I Leave Here Tomorrow : En Film Om Lynyrd Skynyrd”,  ”Siw” (Malmkvist), och mycket annat smått och gott.

”Plattor och streaming då?”, frågar vän av ordning. Jodå, sånt hinner man ju alltid med! En hel del fin svensk musik har ju släppts de senaste veckorna. Avantgardet från Nybro har släppt fin singel från kommande album. Bro Mesa med en fin duett med Mira Ray från kommande album som släpps på Valborgsmässoafton, Missa inte! Vilma Flood och Lars Winnerbäck gör Leonard Cohens ”Susanne” på svenska. Staffan Hellstrand rasar mot de politiska strömningarna i ”Huset Har Rasat”. Thomas Jonssons alter ego I’m Kingfisher med en ny fin sak, nytt album i maj. Jesper Lindell med första låten från årets andra album. Olle Ljungström säger ”Tack” från graven. Erik Löfmarcks ”Att Krossa Patriarkatet” lovar väldigt gott inför nytt album. Mira Rays ”Mellan Raderna” är grym. Och H. Selfs remixer på ”I Vinter” är ännu grymmare.

Men det starkaste sen senast är ändå Anastasia (Country Efter Jobbet, Givana, Nynningen) och hennes två singlar (duetter med Jesper Lindell och Arvid Nero) från kommande albumet ”Göteborg Sjunger Alf” som släpps i maj. Verkligen nåt att se fram emot!

Svenska album då? Jodå, tre stycken fullpoängare har det blivit. Joel Almes ”Gullmar Gospel”, Jesper Lindells ”3614 Jackson Highway” och Valter Nilssons ”Högsbo Riviera”. Svensk musik i country-, soul- och roots-fåran mår bättre än på mycket, mycket länge. Kanske nånsin. Och står sig väldigt bra i internationell konkurrens.

När jag lyssnar på det internationella hittar jag mycket godis även där. Nya fina låtar med bland andra Matt Berninger (duett med Rosanne Cash), fyra nya alster med Ryan Bingham, mera Rodney Crowell (två bonuslåtar från en deluxe-variant av senaste plattan), Otis Gibbs, 29 stycken (!) nya låtar med Vince Gill bara i år, fördelat på fyra EP, ytterligare två nya låtar med hans hustru Amy Grant från ett kommande album jag ser väldigt mycket fram emot, Will Hoges ”The Epstein Files”, Mike Campbell & The Dirty Knobs, ett samarbete mellan Michael Stipe (R.E.M.) och Andrew Watt (demonproducent), och andra singeln från Teddy Thompsons kommande platta.

Men årets trend i roots-världen verkar vara trio-inspelningar. Bra nya låtar med Rodney Crowell, Emmylou Harris & Lera Lynn, Renée Fleming, Bela Fleck & Dolly Parton, Reba McEntire, Brandy Clark & Lukas Nelson, och Dolly Parton, Lainey Wilson & Miley Cyrus.

Album då? Jodå, några riktiga pärlor även där. RAYEs ”THIS MUSIC MAY CONTAINS HOPE.” bland andra. Ganska otippat för att vara mig kanske, men jag blev helt knockad av hennes framträdande hos Graham Norton i vintras där hon framförde ”WHERE IS MY HUSBAND?” med stor orkester, första singeln från nya albumet. Som är långt, och spretar åt alla håll, men ju mer man lyssnar ju mer faller bitarna på plats. Rekommenderas varmt!

Foy Vances ”The Wake” är också ett långt och spretigt album, 13 låtar och nära en timme. Men jobbar man lite med det utkristalliseras en fantastisk platta. Jag har följt Foy sen albumet ”Hope” 2007, men första jag såg honom live var tillsammans med Bonnie Bishop på Rootsy Summer Fest i Falkenberg 2024. En fantastisk upplevelse!

Men den starkaste ljudupplevelsen på platta den här gången är ändå Michael Weston Kings (från My Darling Clementine) album ”Nothing Can Hurt Me Anymore”, som handlar uteslutande om hans barnbarn Bebe och hennes förfärliga öde i knivattacken i Southport, England, sommaren 2024. Jag kan inte tänka mig nåt mer hemskt än att förlora ett barn eller barnbarn under såna förfärliga omständigheter. En helt fantastisk platta om sorg och skuld som är helt omöjlig att genrebestämma. Det är blues, det är country, det är folk, det är music hall, det är pop, det är rock, det är schlager, men framför allt är det otroligt nära och starkt. Gör mig en tjänst och lyssna. Ni kommer inte att ångra Er.

Så då, det var väl allt för den här gången. Men rätt vad det är så är jag tillbaka igen, på en Rootsy-sida nära Er, med nya synpunkter, tankar och tips. Gå ut och njut av våren nu…..