MAGKÄNSLEMUSIKEN # 18

Av Peter Holmstedt

 

Jaha, det här är andra gången jag skriver den här krönikan. Första gången var igår. Men som den senila gubbe jag är, glömde jag spara den innan jag stängde ner för dagen. Suck. Stön. Pust. Nu har jag i alla fall redan sparat den från början. Puh.

Dags igen då. För lite musiktips. Från tidig höst och framåt. Har en bunt CD, LP och filmer utspridda över halva golvet i vardagsrummet på övervåningen. Man får bra överblick då. Jag tycker det är bra. Och praktiskt. Det tycker inte övriga familjen.

Men var börjar vi då? Med singlar, kanske? Nej, inte såna 7”-singlar som vi var vana vid när vi växte upp (jo, det ligger en på golvet, faktiskt, LP Anderssons fina, limiterade single med H. Self). Nej, nu för tiden är det ju nästan bara digitala singlar som gäller. Inte lika sexigt. Men praktiskt. Och musiken är ju lika bra. Och det är väl det viktigaste?

På den svenska sidan har det kommit mycket fina låtar de senaste veckorna och månaderna. Bland annat Ebba Forsbergs ”Amen”, från kommande album med tolkningar av Leonard Cohen. Lilla Barbro, som är Maja Heurling och Peter Morén, och som funkar fint tillsammans i ”Telepati”. Hans Ludvigsson från Jönköping har det ”Inte Lätt”, men gör det bra ändå. Ove Markström fortsätter imponera, den här gången om hans älskade ”Roxy”. Alice Schaub från Göteborg som besöker ”Soho”. Henric Hammarbäck (H. Self) som släppt tre låtar från kommande dubbel-album. Oj, vad jag längtar efter det. Och så Nina Åkerblom och Rolf Carlsson som tolkar Erik Axel Karlfeldt i ”Dina Ögon Äro Eldar”.

På den internationella sidan då? Jodå, lika mycket där. Bland annat har både Eric och Ulrika Bibb fina singlar ute. Sheryl Crow, Miley Cyrus (med Lindsey Buckingham och Mick Fleetwood), Steve Earle & Reckless Kelly, Inara George & Little Feat (i en outgiven låt av Lowell George), Tobias Jesso Jr, Valerie June, Lucius, Mike Campbell & The Dirty Knobs, Jon Muq, Allison Russell, Thundercat och Mike Viola har allihop fina singlar ute nu.

Men den som gjort störst intryck på mig är ändå Billy Bragg. Dels hans samarbete med Will Varley i ”End Times”, och dels hans egna ”Hundred Year Hunger”. Två fantastiska låtar med mycket tänkvärda texter och helt självklara melodier. Lyssna, vet’ja!

”Album då”, frågar vän av ordning? Jodå, det finns några såna också. Till och med alldeles för många. Jag säger som Magnus och Tomas här. ”Hur f-n ska man hinna med allt, när det kommer såna j-a mängder?”. Nej, det gör man ju inte, men det här är i alla fall en del av dom guldkorn som vaskats fram sen sist.

Ashley Monroe har haft en tuff period med sjukdom, behandling och rehabilitering de senaste åren, och det är precis vad det nya albumet, ”Tennessee Lightning”, handlar om. Starka texter, fin produktion, och det skadar ju inte att Brendan Benson, T Bone Burnett, Brittney Spencer och Marty Stuart hjälper till lite här och var.

Josh Ritter har fått skäll av vissa att han tappat sin särart på nya ”I Believe In You, My Honedew”, men jag tycker precis tvärtom. Han tar sin patenterade singer songwriter rock ytterligare ett par steg, och gör det väldigt bra och spännande. Tror faktiskt det är hans starkaste platta sen ”Gathering” från 2017, där han samarbetade med Bob Weir från Grateful Dead.

David Mead hade jag tappat bort lite grann, men i och med ”January, San Fernando” är han återfunnen. En del säger att han låter alldeles för mycket som Paul Simon här, men jag gillar ju både David Mead och Paul Simon, så för mig blir det en perfekt kombination. Ett av årets starkaste album.

Jon Batiste hörs och syns inte särskilt mycket här hemma, men jag upptäckte honom med albumet ”We Are” som vann ett gäng Grammys 2022 och som Peter Fransson (LeMarc) rejvade om på sociala medier. Nya plattan, ”Big Money” är ett tvärsnitt av vad vi brukar kalla ”roots musik”. Höjdpunkterna är titel-låten och Doc Pomus ”Lonely Avenue” tillsammans med Randy Newman.

Molly Tuttle hade jag mest stött på tillsammans med andra artister innan den här plattan. Fantastisk sångerska, gitarrist och banjoist (heter det så?) som mest befunnit sig i bluegrass-sfären tidigare. Men nya plattan, ”So Long Little Miss Sunshine”, är inte särskilt mycket bluegrass. Det är en tema-platta om autoimmunt håravfall, och dess konsekvenser, som Molly drabbades av som liten, och som mer befinner sig i genrer som americana eller singer songwriter pop.

Glen Campbells dotter, Ashley Campbell, har gjort egen musik sen 2015, när hon släppte singeln ”Remembering”, som handlade om Glens, och övriga familjens kamp, mot alzheimer. 4:e egna albumet, ”Goodnight Nashville”, innehåller 11 spår i gränslandet mellan americana, bluegrass, country och singer songwriter. Hennes gudfar, Carl Jackson, dyker upp på en låt.

Den kanadensiske artisten Bahamas (Afie Jurvanen) har jag rejvat om tidigare här. Upptäckte honom i och med två lysande EP med covers 2021, där en duett med Madison Cunningham i Randy Newmans ”Louisiana 1927” i sann The Band-anda knäckte mig fullständigt. Övriga artister på dessa EP’s var Jason Isbells kompgrupp The 400 Unit, Lucius och The Secret Sisters. På nya plattan, ”My Second Last Album” fortsätter han med sin patenterade skruvade americana.

Marty Stuart hade jag förmånen att få jobba med under plattorna ”Ghost Train : The Studio B Sessions” och ”Nashville Vol 1 : Tear The Woodpile Down”, och han har varit en stor favorit sen dess. Nu har han släppt en alldeles bedårande instrumental-platta tillsammans med sina The Fabulous Superlatives. Såg honom göra några av dessa låtar på Slagthuset i Malmö 2022. En av det årets absoluta höjdpunkter.

Brandi Carlile behöver väl ingen närmare presentation vi det här laget. Efter bejublade samarbeten med Joni Mitchell och Elton John, medverkan i ”supergruppen” The Highwomen, och den fantastiska konserten på Cirkus i somras, är hon väl den starkast lysande stjärnan på americana-himlen. Nya albumet, ”Returning To Myself” är precis så bra som alla säger.

Madison Cunningham är en fantastisk sångerska och låtskriverska som hållit på i över 15 år, men jag upptäckte henne inte förrän med albumet ”Revealer” 2022. Förra året släppte hon den omtalade plattan där hon och Andrew Bird tolkade ”Buckingham Nicks” från 1975. Hon är lite svår att placera i nåt egentligt fack, men den som lyssnar länge och mycket på henne har mycket spännande att upptäcka. Nya albumet, ”Ace”, är inget undantag.

Det här årets skilsmässoplatta måste väl ändå vara Amanda Shires ”Nobody’s Girl” som handlar om uppbrottet från Jason Isbell. Med starka låtar, starka texter och stark produktion är det ett album som verkligen kryper in under skinnet på en.

Hade ju även tänkt skriva lite om sensommarens och höstens konserter här, men det får väl bli nästa gång då. Jag har ju suttit med samma text två dagar i rad, så nu stänger jag av datorn och åker till Onsala istället. Tills dess. Glöm inte att köpa fysiska plattor och glöm inte att lyssna på massor med ny musik…..

Peter Holmstedt, Södra Svinhult, fredagen den 14:e november, 2025