Magkänslemusiken # 17

Av Peter Holmstedt

Foto: Anders Johansson

 

Lagom till att Rootsy Falkenberg släpper biljetterna till nästa års happening nere vid Ätran, Rootsy Summer Fest 2026, får jag äntligen tummen ur och börjar skriva några rader om årets upplaga, Rootsy Summer Fest 2025.

Vad kan man säga då? Inte annat än att årets upplaga på Hwitan i Falkenberg var minst lika bra som den förra, och den förrförra, och den före det…..

Tyvärr var jag lite sen i starten i år igen, och hann bara se 2-3 låtar av Bob Woodruff med band på fredagseftermiddagen, men det gav verkligen mersmak. Adeem The Artist som följde, var verkligen en stor, positiv överraskning. På platta och/eller streaming funkar det inte riktigt för mig, men live är han knäckande bra. Eller skruvat bra, kanske man ska säga.

Näste man till rakning var Caspar Camitz, före detta Idol-deltagare, dagen till ära förstärkta med Jesper Lindell och delar av hans Brunnsvik Sounds. Otroligt bra röst, och vilken inlevelse! För att inte snacka om bandet bakom.

Melissa Carper med kompmusiker fäste inte riktigt hos mig. Bra låtar, bra röst, men inte tillräckligt originell. Men fäste däremot, det gjorde Rayland Baxter. Andra gången jag ser honom i Falkenberg, och minst lika bra den här gången. Säker och otvungen på scen, med låtar som är så där självklara, att man kan tro att han bara har plockat ner dom nånstans ifrån.

Sen var det dags för Jesper Lindell & Brunnsvik Sounds & Horns, för dagen även förstärkta med Kajsa Hansson på sång och Magnus Olsson på slagverk. Helt knäckande bra! Jag försöker intala mig själv varje gång jag ser Jesper och co, att nu kan det inte bli bättre. Men det blir det. Gång på gång på gång. Vi som gillar (älskar!) Jesper och hans band har verkligen en högtidsstund framför oss när deras två USA-inspelade plattor släpps framöver. Missa inte!

Lördagen börjar hos Jagge Guitars ett par kvarter bort från Hwitan, där den danska radioprofilen Jesper Nyborg intervjuar Rayland Baxter och Isak Benjamin, som båda även får köra några låtar var, akustiskt, live. Särskilt Isak Benjamin imponerar stort med sina stora, färdiga låtar, trots sin ringa ålder. Till råga på allt liknar han en ung Jackson Browne.

Efter lite mat fortsätter lördagseftermiddagen med Country Efter Jobbet från Göteborg. En helt underbar trio som ser det som sin livsuppgift att sprida Alf Robertsons musik, när och fjärran. Och som dom gör det. Med glädje, livsnerv och en j-a musikalitet.

Isak Benjamin och hans band intar utomhusscenen på Hwitan efter det, men den nerv som Isak visade tidigare på dagen infann sig inte riktigt tillsammans med bandet. Men det gör det när Ward Hayden & The Outliers går på. Såg dom även inomhus på Rootsy Winter Fest, och det är gäng som uppvisar en sån enorm spelglädje, så man blir på bra humör bara att vara i deras sällskap en knapp timme.

Per Persson & Nya Packet är nästa gäng på scen. Kommer på, när jag ser dom, att jag inte sett Per live sen 90-talet när jag jobbade på EMI Svenska, och många av dom gamla låtarna sitter stenhårt fast nånstans i mig, långt där inne i benmärgen. Per själv är lika intensiv som vanligt och vilka låtar han har. Det blir till att återupptäcka honom på platta under hösten.

Tyvärr missar jag en stor del av S.G. Goodman med band (man måste ju äta nån gång), men det jag hörde var spännande och lite utanför ramen från Rootsys vanliga americana och country.

Avslutningen (för mig) på lördagen blir lika magnifik som på fredagen. H. Self (aka Henric Hammarbäck), med sitt fantastiska band, visar direkt vart skåpet ska stå. Det är tredje gången jag ser dom på ett år nu, och Henric och bandet växer i intensitet och självsäkerhet för varje gång. Vilket otroligt genidrag det var att börja skriva texter på svenska! Henric har hittat en helt egen nisch och ett helt eget språk i sin musik i och med detta. Ska bli otroligt intressant att höra årets dubbel-album som lär dyka upp snart.

Tyvärr hoppar jag över Shurman, som jag hörde gjorde ett bejublat framträdande som allra sista akt på lördagen, men jag ville inte förstöra den enormt fina känslan som Henric och co gav mig.

Söndagen börjar med Lou Hazel (stort utropstecken!) och Jobi Riccio (nästan lika stort utropstecken!), innan Joe Henry intar scenen vid tre-snåret. Joe kanske är mest känd som producent, men kolla gärna in hans egna plattor också, han är en gudabenådad artist, sångare och låtskrivare, som är svår att placera in i nåt egentligt fack. Han rör sig ledigt mellan blues, country, jazz, singer songwriter och ’The American Songbook’. Kolla gärna in nya duo-plattan ”Life And Time” tillsammans med Mike Reid som kom för några veckor sen. Lika fin som Foy Vance var förra året, lika fint avslutar Joe Henry (för mig) årets festival. Ian Noe med band var säkert fantastiska, men jag vill bära med mig Joes framträdande länge, länge, länge.

Summa summarum. Rootsy Falkenberg har gjort det igen. Det är utan tvekan årets bästa, mysigaste och varmaste lilla festival vi har i det här landet. Jag längtar redan till nästa år…..