Waterline - Martin Lönegren

Av Magnus Nordin

Sångaren och låtskrivaren Martin Lönegren är förmodligen ett nytt namn för många. Under uppväxten i Västervik var musiken det stora intresset och både han själv och omgivningen trodde att det var musik han skulle syssla med efter gymnasiet. Men efter att ha flyttat till Göteborg kom musiken efter ett tag allt mer i bakgrunden. Istället kom pluggande och efter det arbete att uppta hans tid. Men Martin tog upp musiken igen och idag släpper han sitt debutalbum Waterline. In The Circle är stolt som en tupp över att kunna publicera en exklusiv intervju med Martin!

Jag har förstått att du spelat mycket tidigare men gav upp musiken på grund av plugg och arbete. Vad fick dig att ta upp musiken igen?

- Jag gav upp tron på musikkarriär efter gymnasiet och gjorde andra saker. Jag tävlade i bodybuilding, studerade, jobbade som butikschef. Det var efter att jag blev utbränd under covid-åren som jag kom till insikt. Det var som om jag bara pressat och pressat, presterat och jagat titlar. Jag hade jagat så mycket externt att jag glömt vem jag egentligen var. Musiken har alltid varit en fundamental del av hela mitt väsen, men jag hade tryckt undan det och bedövat mig med snabba kickar, externa belöningar och jakten på att ”bli något”. I stillheten som uppstod när jag inte längre kunde pressa, prestera och jaga, kom musiken långsamt tillbaka. Jag minns speciellt en kväll då en gammal polare var över på några öl. Han satt och tittade på mina gitarrer under tystnad en stund, och sa sedan: ”Det är synd att du inte fortsatte med musiken - vi var många som trodde att, om det var någon som verkligen skulle bli något, så var det du”. Det var som om det var det jag behövde höra, precis då. Musiken hade tystats under flera år, börjat viska och fick nu en signal. En dag när jag var ute med hunden i skogen fick jag upp en textrad i huvudet, en melodi som jag nynnade till i takt till mina steg, och när jag kom hem hade jag skrivit min första låt. Följande dagar skrev jag en låt om dagen - det var som om en kanal öppnat sig och att låtarna förlöstes. De flesta låtar på albumet (Waterline) skrev jag under den första veckan. Jag skickade ut mina demoversioner, som jag spelade in i vardagsrummet, till folk vars omdöme jag respekterade mycket. De skrev att de verkligen gillade låtarna och att de hade något. Från den stunden var jag mer eller mindre övertygad om att musiken var värd att ge en riktig chans. Nu, nästan två år senare, har jag (utan att vara religös eller troende), en religös övertygelse om att det är detta jag ska syssla med. Jag har också insett att både studierna, kroppsbyggningen och chefsjobben har gett mig verktyg som jag haft enormt stor nytta av i mitt artisteri och den attityd jag har till artisteriet som karriär.

Hur går det till när du skriver dina låtar? Har du någon speciell rutin eller är det olika från låt till låt?

- Jag har ingen formel och jag utgår inte från någon strategi, utan oftast dyker det upp ett fragment. Jag brukar se det som att låten redan finns inom mig - jag måste bara förlösa den, och det kan vara utmanande om jag försöker för hårt. Det kan vara en textrad som jag formulerar i mitt eget huvud baserat på ett resonemang jag haft med mig själv, ibland är det slutsatsen av ett resonemang som jag, omedvetet, lyckas formulera på ett poetiskt eller slagkraftigt sätt och då kan jag brodera ut texten baserat på slutsatsen/insikten och plocka in delar från resonemanget. Det låter väldigt osexigt när jag beskriver det så, men det är så det är, i många fall. Jag tror att det i mångt och mycket är en typ av självhjälp - ett sätt att förstå mig själv, mina tankar, känslor och att sätta musik till dessa. Det är ibland en bikt, ibland en terapisession. Ibland har jag fått ur mig låtar med tårfyllda ögon, inte för att jag är ledsen eller sorgsen, utan troligtvis för att något släpper. En spänning. Jag tror att jag burit fasader och emotionella ok under många år, så ibland när jag får ur mig en låtrad kan det vara som om en emotionell ”muskelknut” löses upp. Ibland rinner text och musik ur mig utan att jag riktigt kan förstå vart det kommer ifrån. Det är inte medvetna formuleringar eller intellektuellt framställda rim och rytmiska ordföljder, det är som om en kanal öppnar sig till det undermedvetna och de ”förlöses”. Det är ofta ett mysterium även för mig. Nu blev det ett långt svar även här, men jag hoppas att du förstår ungefär vad jag menar.

För nån som aldrig lyssnat på din musik, hur skulle du beskriva den?

- Americana med med skandinavisk själ, eller Americana med nordisk nerv. Vissa kallar det country, men jag skulle säga att den snarare har inslag av country. Jag föredrar att kalla det Americana eftersom det innefattar allt från gospel till blues, bluegrass och country. Det jag oftast får kommentarer på är texterna och min röst, så jag antar att, om man i väldigt enkla ordalag skulle koka ner min musik till en genre så skulle det troligen vara Americana-Singer-Songwriter. Texterna kommer i många fall från en sårbarhet, något jag lärt mig att vara de senaste åren - att tillåta mig själv att vara ärlig och sårbar. Det var många år jag bar fasader utan att veta om det. Nordic Roots - Southern Soul har jag använt som slogan i vissa sammanhang. Även om en del av låtarna skulle kunna uppfattas som ganska trallvänliga så går det en strimma av nordiskt vemod och bitterljuv nostalgi i musiken överlag.

Vad lyssnar du själv på för musik och vilka är dina inspirationskällor?

- Jag är en periodare och har alltid varit - jag kan snöa in på en viss period i Springsteens karriär under ett halvår, sen dyker jag ner i Joni Mitchell några veckor för att sedan bara lyssna på Jim Croce under ett par månader. Det är artister jag alltid återkommer till - The Band, Eric Clapton, Bruce Springsteen, Gordon Lightfoot, Tony Rice, Elvis Presley m.fl. Just för att jag är periodare så märker jag att jag skriver musik på olika sätt beroende på vem jag lyssnar mest på just då. En låt kan kännas influerad av Robbie Robertsons sätt att skriva, medan en annan kan påminna mer om en Springsteen från Tunnel of Love-eran.

Nämn tre album som du inte skulle kunna klara dig utan?

Tom Waits - Closing Time
The Band - The Band (the brown album)
Bruce Springsteen - Tunnel of Love

Sedan 2023 har du släppt ett antal singlar som leder fram till att du idag släpper ditt debutalbum Waterline. Vad kan du berätta om arbetet med albumet?

- Det hela började med att jag spelade på Hotell Hulingen i Hultsfred sommaren 2023. Jag hade då gjort ca 6-7 gig sedan jag tagit upp musiken på nytt nån månad tidigare och var ute och testade mina vingar. Efter giget kom en av de anställda på Hulingen fram och sa att han tyckte att det var riktigt bra låtar och frågade om jag hade något inspelat. Han hette Filip Olvenius och hade skött soundchecken. Jag hade då bara spelat in några demoversioner hemma i vardagsrummet. Han erbjöd mig få spela in i hans studio, vilket jag givetvis ville testa. Vi kom snart fram till att vi kom bra överens och kommunicerade på samma frekvens. Vi spelade in några av låtarna, vilka vi blev nöjda med, och kom sedan fram till att vi skulle spela in fler ihop, vilket så småningom kom att utgöra Waterline. Efter de första låtarna upptäckte jag en snubbe på Instagram som jag tyckte var helt otrolig på telecastern, en twangmästare av guds nåde - Filiph Englund från Borås. Jag skrev till honom att jag verkligen beundrade hans sound och sa att jag gärna velat ha med honom på en låt. Han gillade den och la sologitarr på den. Så småningom skickade jag fler av låtarna till honom och det slutade med att han la lead guitar och slide på i stort sett hela plattan. Jag kom sedan i kontakt med en kille från min hemstad Västervik som heter Daniel Mörk. Han är en riktig virtuos på både bas och trummor och gillade låtarna. Både han och Filiph var enormt viktiga för soundet på plattan. Det slutade med att även Daniel var med och bidrog på nästan alla låtar. Han spelade in trummor hos en otrolig musiker och producent som hette Anders Fogelqvist, som tragiskt nog gick bort i cancer 42 år gammal, i förra veckan. Anders var min lärare i bl.a. ljudteknik på gymnasiet och var en sådan människa som var omöjlig att inte älska - varm, jordnära, ödmjuk och med en förmåga att se och lyfta andras talanger och förmågor. En av de sista sakerna han gjorde var att mixa och mastra några av låtarna på albumet. När grunden lagts så hörde jag av mig till några sångerskor tillika soloartister som jag beundrade väldigt mycket - Ida ”Adée” Olsson, Saga ”Starur” Björling och Mollie ”Minott” Lindén. De arrangerade och la stämmor på både Waterline och Moving. En av låtarna (Always and Forever) spelade jag in med en gammal vän från gymnasiet - Martin Dimpker. Han producerade den hemma i hans källare där vi spelade in gitarr, keys, stämmor m.m. hans lillebror Adam la sologitarr. Hela produktionen innebar att låtarna skickades runt en hel del då de bidragande musikerna bor både på Öland, i Borås, Upplands Väsby, Stockholm och Göteborg, men när de landade på mix så blev det en produktion jag är väldigt nöjd med - det är inte perfektion, men det är äkta.

Hur ser den närmaste framtiden ut när ditt första album finns ute?

- Den 23 maj släpps albumet och den 24 maj är det releasefest på Slottsholmen i Västervik. Alla är välkomna! Releasefesten blir startskottet för sommarturnén som innefattar 40 turnéstopp, från Simrishamn, Torhamn och Kalmar till Stockholm, Uppsala, Gävle, Västerås och Sala. Förhoppningsvis fylls det på ytterligare under hösten, men det blir en bra start!

In the Circle tackar för intervjun och konstaterar att framtiden ser ljus ut för Martin som med dagsfärska Waterline är värd att upptäckas av musikälskare både i och utanför Sverige.